Lektion 2 (Ida). Bä (βῆ)

I tisdags hade vi lektion två. Så här var det, tror jag (Ida):

Lättast: βῆ. Uttalas bä. Betyder ”han gick” och är en lång stavelse, som man därför vet skall betonas om man skanderar. Eller ja, lätt och lätt. Enligt vår lärare Karin är det aorist av baino (βαίνω) i tredje person singularis. Och baino minns vi nästan, eller vi kommer i varje fall ihåg att vi tidigare kunnat det, eftersom ordet finns i Xenofons Anabasis, som betyder uppgång eller uppmarsch. Men nej, säger student O, som kan allt om sanskrit och det indoeuropeiska, det kommer inte från baino utan från ett annat ord, som jag nu glömt vilket. Det blir för mycket. Vi får gå på frökens linje. Bä som aorist av βαίνω.

Roligast: πολυφλοίσβοιο. Det står i genitiv för att det hör ihop med θαλάσσης, havets. Πολυφλοίσβοιο betyder ungefär högljudande, och det är gamlingen Chryses, som går längs det rytande havets strand παρὰ θῖνα πολυφλοίσβοιο θαλάσσης. Det skall vara onomatopoetiskt, polyfloisboio och jag försöker föreställa mig hur det dånar och stormar i själva ordet, men när man uttalar det låter det mångfladdrigt snarare än mäktigt larmande. I Odysséen är havet vinrött, i Iliaden polyflojsbojs.

Konstigast: Att Apollon kallas Smintheus, som kommer från ordet mus. Det är en sådan sak man inte ser när man hastar igenom den översatta texten, men som plötsligt står där och ser märkligt ut i lektionssalens långsamt framtalade grekiska. Varför mus? Fanns det en staty av Apollon trampandes på en mus i staden Chryse? (Den gamle prästen heter Chryses, hans dotter Chryseis och ja, de kommer från Chryse). Musen här är underlig och vi skrattar åt den och dess många tolkningar.  Student O har läst att det fanns en nordgrekisk festival där Apollo hyllades för att han avvärjde fältmöss. Men läser man hela passagen igen inser man att Apollon och hans epitet inte är det minsta lustigt. Det är fasansfullt. Guden, hotfull och liknande natten, skickar med sina rasslande pilar pest, hämnd, död och skräck: på alla håll ses akajernas likbål brinna.

Snällast: David, som ordnat mat och dryck till den homeriska kvällskomsten. När vi genomfört vår Anabasis till Teknologgatan får vi ost, vin, bröd och kål. Och när vi grundligt stillat vår lust att äta och dricka kommer orden åter: κῆρ, i sitt hjärta, κλαγγὴ, klang, κνίση, offerrök. Och polyfloisboio förstås. Vi säger det om och om igen och skrattar lika mycket varje gång. Polyfloisboio, polyfloisboio, polyfloisboio. David lämnar bordet och jag förstår honom.

Anna följer mig till gästrummet. När jag skall somna räknar jag inte får. Men jag tänker om och om igen: bä (βῆ).