Lektion 5 (Anna). Resan

Klockan började närma sig sex på tisdagskvällen. Jag såg ut genom mitt fönster i Rom. De första blå aningarna av skymning flöt genom trädgården. Det var dags för dagens Homeros-lektion. Jag hade förberett datorn, böckerna och textutdragen på skrivbordet, och kopplat upp mig till det så kallade digitala klassrummet. Kursen ges nämligen både på campus och via nätet, och studenterna som följer nätvarianten finns inuti Karins dator, ger ibland små livstecken ifrån sig, och glöms bort igen när diskussionerna i det verkliga klassrummet blir för intensiva. Ida och jag hade sett fram emot att få prova på nätvarianten, först nu, när jag var i Rom, och sedan veckan därpå, när Ida skulle vara i Sao Paolo för en konferens. Det skulle nästan bli själva höjdpunkten, tänkte vi oss, att i Odysseus fotspår befinna oss långt hemifrån men samtidigt, genom själva texten, ändå vara hemma.

Och ändå tvekade jag att sätta mig framför datorn. Plötsligt kändes allt så avlägset. Jag såg ut genom fönstret igen. Rom! Jag hade mycket hellre velat sätta mig med de medeltida romerska pilgrims-itinerarier jag skulle rekonstruera, eller gå ner i köket och ta ett glas vin, eller bara fortsätta betrakta skymningen och lyssna efter fåglarnas tystnande läten från pinjerna i parken. Jag noterade min tvekan med viss förvåning, men satte mig ändå framför skärmen och väntade in kursdeltagarna. Där dök Karin upp i en ruta, där kopplade Ida upp sig från Uddevalla – det var visst snöstorm i Göteborg, och hon hade inte kunnat ta sig till universitetet. Så hördes de övriga studenternas röster, men jag kunde inte se dem. Och så visade det sig att de andra inte kunde höra mig, hur jag än försökte mixtra med inställningarna. Jag syntes i alla fall i bild i en liten ruta, och kunde förmedla korta inlägg via ett chattfönster, som ingen ändå lade märke till trots att jag frenetiskt vinkade och signalerade i bildrutan.

Men så tog textläsningen vid, och som vanligt drogs jag obevekligt in i den homeriska världen, där jag satt stum och lyssnade till Karins och studenternas översättningar. Det jag alltid har tyckt bäst om med textläsning, både på grekiska och latin, är att texterna är så oerhört rika på innebörd att man kan stanna vid nästan varje ord för att låta associationer, poesi, etymologi och kontext driva en långt, långt bort i tanken. Och det gör det alltid omöjligt att hinna med den tilltänkta textmängden, för det är omöjligt att inte fördjupa sig i de där diskussionerna: det är ju de som är själva meningen med allt vi gör, vi som läser klassiska språk. En hel värld. Så vid scenen där Thetis, Akilles mor, bönfallande omfamnar Zeus knän, och dessutom lite förvånande griper honom om hakan, var vi tvungna att reda ut begreppen kring hakor och knän. Karin berättade att knäna ofta sågs som själva centrum för livskraften – när de grekiska hjältarna sårades och dödades i strid, var det de sviktande knäna som symboliserade deras fall. Detta grep mig på något sätt. Darriga ben förknippat med mod och strid. Det heroiska i att vara skakig i knäna. Ben och knän som symbol för kraften att hålla sig uppe och hålla sig vid liv. Akilles, som är odödlig överallt i kroppen utom i hälen.

Utanför fönstret gick månen upp, nästan full, bakom de mörka pinjeträden. Klockan sju ljöd kvällsringningen från kyrkorna. Men det kunde ju inte de andra deltagarna höra, eftersom mitt ljud inte gick fram. ”Nu ringer alla klockor i Rom”, skrev jag i chattfönstret. En annan nätstudent svarade: ”Vesper”. När lektionen var slut, stängde jag av datorn och lade undan Homerospapperen. Och Rom tog över mitt medvetande igen som ett hav som rullar in över stranden utan att fråga efter vad som blir kvar och vad som spolas bort.

Tillbaka i Göteborg igen hade jag workshop med några kolleger i latin och grekiska. Vi läste Manuel Chrysoloras brev från början av 1400-talet, där han beskriver och jämför Rom och Konstantinopel för kejsaren hemma i Bysans. Chrysoloras refererar till en senantik grekisk författare, Libanios, som en gång skrev om Rom att staden nästan inte kunde betraktas som en del av jorden, utan av själva himlen, så makalös och överväldigande vacker var den. Det var inte konstigt, skrev Libanios, om den som besökte Rom glömde både sina vänner och sitt vanliga liv där hemma. ”Och då var det ändå en grek som skrev detta!” anmärker Chrysoloras tusen år senare. ”Ändå en grek”, vad menar han med det? undrar jag.  ”Jo, men grekerna var ju aldrig imponerade av något annat än Grekland”, förklarar grek-kollegan Mikael. Men mot Rom hade de ändå ingenting att sätta emot. ”Och det stämmer ju”, säger Mikael, som själv också nyss varit i Rom. ”När jag är i Rom vill jag lämna allt annat och bara ägna mig åt Romforskning.” Och då slår det mig: det var ju precis det som hände mig den där kvällen. Till och med Homeros, poeternas poet, och Iliaden, sångernas sång, förbleknade under Roms himmel. Och om detta vittnar Libanios, Chrysoloras, och Mikael och jag, med ett millennium mellan varje vittnesmål.

Och så skriver Ida från Sao Paolo. ”Jag hinner faktiskt inte koppla upp mig härifrån, och jag hinner inte blogga heller – jag måste förbereda mitt konferens-paper, och så är det någon bar dit man ska gå för att se solnedgången…”