Författare: idaostenberg

Jag är i Brasilien. Närmare bestämt i Rio de Janeiro. Eller rättare sagt, när jag skriver detta är jag hemma i Uddevalla igen, men jag låtsas vara tillbaka i Rio för att kunna skriva om lektion 7, som jag visserligen helt missade, men som ändå var en dag med homeriska händelser. Jag hade nu planerat för att delta via nätet, både under lektion 6, från Sao Paolo, och denna dag, från Rio, och till och med packat med Karins gloslistor. Jag var så förtjust i själva tanken – att utslängd på amazonernas kontinent koppla upp sig för att skandera Iliaden, det vore ju übercoolt, helt enkelt.

Men livet tyckte att det var en dum idé att läsa Homeros i Rio. Livet tyckte att det var bättre att passa på att se staden. Livet tyckte också att det vore taskigt mot min kollega, vän och resesällskap P att säga ajöss i två timmar på grund av Akilles vrede. Så, där i regnet, när jag strosade genom klostret Sao Bento, lyssnade på gudstjänstens sång och betraktade guldets överdåd, skrev jag till Karin: Nej, det går inte, kan inte lämna min kollega i sticket. Rio nu, Homeros senare.

Jag var en uselt påläst Rioresenär. Det var så stressigt med allt innan jag kom iväg till Brasilien att jag bara damp ner i Rio utan någon koll på så mycket mer än att där finns en sockertopp och en Jesusstaty. Men min kollega P hade skrivit ut en liten rutt med stilig arkitektur och med den i handen irrade vi runt bland hippiemarknader, färgglada trappor (Selaron), välkänt café i kolonial stil (Columbo), Mayainspirerad katedral, sagda toppar (Socker- och Jesusförsedd) och en och annan Caipirinha (mycket stark drink). Häftigast av allt var nog ändå den kungliga läsesalen, 1800-tals biblioteket med den största samlingen av portugisiskt litteratur utanför Portugal. Denna gotiskinspirerade bokkatedral har röstats fram som ett av världens vackraste. Man förstår varför. Inga moderna bollhav, inga internetcafé i sikte. Bara riktiga böcker, riktiga hyllor, riktiga trappor och riktiga skyltar. Men heller ingen relik – många satt där och arbetade. Det tyckte jag om.

Havet vill man alltid till, var man än är, och i Rio bär alla vägar till Copacabana och Ipanema. Här joggas det, tränas, visas muskler, spelas fotboll, surfas, äts och badas. Bada! Vi måste ju bada! Nu skall man vara väldigt försiktig med badandet på Copacabana. Här finns massa lömska underströmmar som kan dra ut den starkaste simmare i djupet. Någonstans i mitt inre ekar pappas röst när jag åkte hemifrån: Akta dig för vågorna på Copacabana; de är livsfarliga! (det var samtidigt som han berättade om en konferensdeltagare som gick ut och promenerade i Rio och aldrig kom tillbaka; ni vet, sånt där man vill veta precis innan man stänger resväskan).

Bäst (om man inte älskar att surfa) är att bada i norra eller södra ändan av Copacabana där vågorna är mildare. Men på grund av diverse färgglada inköp längs stranden hade vi hamnat mitt på ungefär. Inget att göra, i havet skall man, detta är Copacabana, once in a lifetime, och dessutom simmade faktiskt Odysseus i dagar och nätter genom stormande hav innan han spolades i land på Fajakernas ö.

Vi turas om att passa ägodelarna. Jag slänger mig i böljan. Ha, nästan inga vågor alls. Jag skuttar lätt som en fjäder över de vita kammarna. Detta är livet! Konferensen, arbetsstressen, allt sköljs av mig. Jag älskar ju havet, det är mitt element, en gång skall jag liksom lord Byron minsann simma över Hellesponten, jag har till och med köpt en våtdräkt och börjat träna hemma i Bjursjön. Och detta är Atlanten! Thalatta, thalatta!

Ett ögonblicks oaktsamhet, en sekunds avslappning och en stor dos hybris (ὕβρις). En jätteväg från ingenstans tornar upp sig över mig. Den välter mig omkull, jag snurrar runt och har ingen aning om vad om är upp och ned. Stranden är där någonstans, eller är det himlen? Det hela är mycket obehagligt (+ hoppas att mamma och pappa inte läser detta – jag var faktiskt i princip försiktig). Tilltufsad staplar jag i land. Var är jag? Rio? Bjursjön? Ithaka?

Någon vinkar till mig. Det är min kollega P – Penelope Davies från Austin, Texas.

Penelope väntar på mig på stranden, och nu jag är hemma igen.

Så dök hon upp, den uggleögda gudinnan Athena (θεὰ γλαυκῶπις Ἀθήνη). Akilles verkar mest irriterad: “Vad gör du här nu igen”? utropar han, och forskningen undrar vad han menar med igen. De har ju inte träffats tidigare i vår Iliad. Och visserligen är Akilles son till en gudinna, men säger man verkligen så till Athena, som kommer för att hjälpa till? – “Du här igen! Varför då?” Det verkar lite väl hybrisartat, tycker jag.

Homeros (eller vem det nu är som satt ihop eposet) fortsätter: “Honom svarade strax den uggleöga Athena”. Men vad betyder egentligen γλαυκῶπις? Kommer ordet från γλαῦξ, uggla, eller har det med γλαυκὀς, ett adjektiv som har med en färg, att göra? Och vilken färg? Enligt vår kommentar, som hänvisar till P. G. Maxwell-Stuarts Studies in Greek Colour Terminology, 1981 (som nu känns som ett måste i varje homeriskt hem) skall det betyda “klarblå”. Andra talar om “skinande”, “glimrande” eller “grå/blå”. Glaukom, alltså grön starr, skall också stamma från γλαυκὀς, i betydelsen blå-grön. Anna, som fattat kärlek till det grekiska havet, lutar åt att Athena har havsblå ögon , men jag kan inte släppa ugglan. De hänger ju så tätt samman i klassisk tid, Athena och hennes uggla.

– “Har ugglor verkligen blå ögon?” frågar jag, just som Anna måste lämna lektionen för att gå på ett möte. – “Nej, de är gula”, svarar student O, som kan allt. “Gula? Jag trodde de var bruna”, säger jag, och tänker helt utan rimlighet på Ugglan Helge i Från A till Ö. Nu vill jag inte att Athena skall ha gula ögon, för det låter inte alls gudinnestiligt. Blå tror jag inte heller på. Nä, stiliga, stora och kloka ögon, bestämmer jag mig för att γλαυκῶπις måste betyda. Gudinnan Hera beskrivs ju förresten som βοῶπις, “koögd” och det har man minsann alltid fått lära sig skall tolkas som att hon har stora, vackra, bruna ögon. Och har man en gång lärt sig att det är så, då är det så.

Jag brukar inte tänka på ugglor, men nu börjar jag plötsligt se dem överallt. Det är som när man väntar barn och världen plötsligt svämmar över att gravida magar. Eller när man just fått barn och alla ens medmänniskor från en dag till nästa utrustats med barnvagnar. Sedan när man inte är gravid och inte har småbarn längre så försvinner de, magarna och barnvagnarna. Det hela är mycket mystiskt. Men nu, alltså – ugglor! Ugglor på foton, artiklar om ugglor, ugglor i mossen. Picasso tyckte om ugglor, det finns 150 arter av ugglor, ugglor har tre ögonlock – ett för att blinka, ett för att sova och ett för att rengöra ögat – min pappa påminner mig om att ugglor ju har mycket bra nattsyn (har Athena också det?). Nästa gång jag hör en uggla hoa kommer jag, övertygad om att det är Athena, utropa: “Du här igen! Varför då?”

I tisdags hade vi lektion två. Så här var det, tror jag (Ida):

Lättast: βῆ. Uttalas bä. Betyder ”han gick” och är en lång stavelse, som man därför vet skall betonas om man skanderar. Eller ja, lätt och lätt. Enligt vår lärare Karin är det aorist av baino (βαίνω) i tredje person singularis. Och baino minns vi nästan, eller vi kommer i varje fall ihåg att vi tidigare kunnat det, eftersom ordet finns i Xenofons Anabasis, som betyder uppgång eller uppmarsch. Men nej, säger student O, som kan allt om sanskrit och det indoeuropeiska, det kommer inte från baino utan från ett annat ord, som jag nu glömt vilket. Det blir för mycket. Vi får gå på frökens linje. Bä som aorist av βαίνω.

Roligast: πολυφλοίσβοιο. Det står i genitiv för att det hör ihop med θαλάσσης, havets. Πολυφλοίσβοιο betyder ungefär högljudande, och det är gamlingen Chryses, som går längs det rytande havets strand παρὰ θῖνα πολυφλοίσβοιο θαλάσσης. Det skall vara onomatopoetiskt, polyfloisboio och jag försöker föreställa mig hur det dånar och stormar i själva ordet, men när man uttalar det låter det mångfladdrigt snarare än mäktigt larmande. I Odysséen är havet vinrött, i Iliaden polyflojsbojs.

Konstigast: Att Apollon kallas Smintheus, som kommer från ordet mus. Det är en sådan sak man inte ser när man hastar igenom den översatta texten, men som plötsligt står där och ser märkligt ut i lektionssalens långsamt framtalade grekiska. Varför mus? Fanns det en staty av Apollon trampandes på en mus i staden Chryse? (Den gamle prästen heter Chryses, hans dotter Chryseis och ja, de kommer från Chryse). Musen här är underlig och vi skrattar åt den och dess många tolkningar.  Student O har läst att det fanns en nordgrekisk festival där Apollo hyllades för att han avvärjde fältmöss. Men läser man hela passagen igen inser man att Apollon och hans epitet inte är det minsta lustigt. Det är fasansfullt. Guden, hotfull och liknande natten, skickar med sina rasslande pilar pest, hämnd, död och skräck: på alla håll ses akajernas likbål brinna.

Snällast: David, som ordnat mat och dryck till den homeriska kvällskomsten. När vi genomfört vår Anabasis till Teknologgatan får vi ost, vin, bröd och kål. Och när vi grundligt stillat vår lust att äta och dricka kommer orden åter: κῆρ, i sitt hjärta, κλαγγὴ, klang, κνίση, offerrök. Och polyfloisboio förstås. Vi säger det om och om igen och skrattar lika mycket varje gång. Polyfloisboio, polyfloisboio, polyfloisboio. David lämnar bordet och jag förstår honom.

Anna följer mig till gästrummet. När jag skall somna räknar jag inte får. Men jag tänker om och om igen: bä (βῆ).

 

 

I somras satt jag på en strand i Grekland och läste Odysséen och undrade hur man gör för att komma hem. Eposet handlar ju om herr O som kommer hem, fast sedan åker han bort igen, direkt efteråt. Det är lite konstigt, tycker jag. Att han måste bort igen så fort han kommit hem. Jag har tänkt att skriva en bok någon gång som skall heta Hemkomst, eller Nostos, som är det grekiska ordet. För jag undrar mycket varför Grekland är det enda stället jag känner mig helt hemma på, och inte, som herr O, vill lämna igen.

I mitt huvud finns också grekiskan. Den som jag inte pluggat sedan 1980-talet, i Lund, då vi läste i Ponténs lärobok om hur tiden är människans lärare. Vi läste Xenofon och Platon också, och jag tentade för Stig Y. Rudberg, och jag minns att jag fnissade varje gång jag ringde på hans rum och lampan lyste ”Stig in”. Inte har jag glömt allt om hur man gick parasanger och sjöng pajaner, och nog kan jag rätt kvickt identifiera kasus och satsdelar och sånt. Men verbformerna? Aoristen, den som enligt en lärare i Lund i grunden förändrar ens liv?! Nä, den är både hopplöst svår och bortglömd.

Karin börjar lektionen med att gå igenom den homeriska frågan. Jag bryr mig egentligen väldigt mycket om den homeriska frågan och muntlig tradition och sådant, men inte nu. Just nu vill jag bara komma till orden. De två yngre studenterna mitt emot Anna och mig kan alla ord, och de har många etymologiska ordböcker både framför sig och inne i sina huvuden. Orden! I begynnelsen var Vreden. Jag inser nu att adjektivet oulomenēn hör ihop med vreden, mēnin (i ackusativ), och att vreden inte bara sänder tusende kval, som i de svenska översättningarna, utan att själva vreden i sig är fördärvlig. Sex ord in i  första sången av Iliaden har jag faktiskt lärt mig en sak. Aoristen får komma tillbaka efter hand.

Grälet mellan Agamemnon, som är Atrid och härskare över människorna (ἄναξ ἀνδρῶν) och Akilles, som är ädel, beskrivs i dualis, tvåtal. Det är ju hopplöst för oss som glömt det mesta, fast ändå fint. Att verbformerna och pronomina pekar ut bara dem. Bara de två. Jag tänker att själv begreppet dualis säger något om Anna och mig och den här bloggen och försöket att komma tillbaka till det grekiskan. Inte för att vi bär på någon vrede, utan för att vi gör detta tillsammans, i dualis.