Lektion 2 (Anna). Versen

Förra året bestämde jag mig för att läsa om Odysséen (i Svenska Akademiens nyutgåva av Erland Lagerlöfs hundra år gamla översättning). Jag blev helt uppslukad. För varje nytt kapitel undrade jag hur det skulle gå för Odysseus, fast jag mycket väl kände till hela historien och verkligen visste hur det skulle gå: han skulle klara sig undan alla faror längs färdvägen och till sist komma hem till Ithaka. Men det som fångade mig till och med mer än intrigen var versen. Jag insåg till min förvåning att jag inte kunde läsa texten på vanligt sätt, och låta ögat snabbt och ljudlöst löpa över raderna. Istället var jag tvungen att läsa långsamt, versrad för versrad, och höra varje ord ljuda tyst i huvudet i en oändlig följd av suggestiva hexametrar. Versfötterna – daktylerna och spondéerna – bar inte bara rytmen, utan också förståelsen. Det gick inte att slarva sig igenom, och inte att läsa fort. Hexametern fyllde mig inombords och vaggade mig fram genom texten som vågor (eller ”havets väldiga ryggar”, som de kallas i Odysséen).

Som modest målsättning inför vår Homeros-lektion nummer två bestämde jag mig för att först och främst ta ut versmåttet i det avsnitt vi skulle läsa. Att skandera hexameter på latin är något jag själv tycker att jag är ovanligt bra på, och också något av det roligaste med att läsa latinsk poesi. Men grekiskan betedde sig annorlunda. Fler diftonger, fler vokalmöten, fler konsonanter som bestod av två olika ljud – allt detta gjorde att det var oväntat svårt att dela in stavelserna i långa och korta. Jag förberedde mig ändå så gott jag kunde. Även om verbformer och substantivändelser fortfarande inte ville falla på plats kunde jag åtminstone läsa orden i rätt rytm, och frambringa en ström av ljud som jag visste innehöll mening, men inte vilken. När jag gick till lektionen på kvällen hängde fullmånen över Humanisten. Under den ska vi sitta och läsa Homeros, tänkte jag.

Som Karin lovat slapp Ida och jag översätta, men vi rodde i alla fall i land med att skandera kortare partier, och Ida lyckades till allmän förtjusning uttala det osannolika ordet πολυφλοίσβοιο (polyfloisboio), ett stående epitet till havet, med betydelsen ”mångbrusande” (och troligen ljudhärmande). När Apollon dök upp i texten och hans pestbringande pilar rasslade i kogret var ordet för detta ἔκλαγξαν (eklangxan), ett verb som också – enligt den kommentar som Karin konsulterade – kunde betyda ljuda och ropa, men ibland även betecknade tranors läten. Eklangxan. Att få sitta i en upplyst lektionssal medan mörkret föll utanför fönstret, och uppehålla sig vid ett ord i taget, nyanser, små betydelseskillnader som forntida filologer med oändligt gott om tid skrivit oändligt många artiklar om, samtidigt som förståelsen av orden fortfarande låg oändligt långt borta, någonstans vid horisonten, trots att ljudet av dem ljöd och ljöd när vi läste… Jag känner ofta att jag inte riktigt identifierar mig med yrkesrollen som filolog, det vill säga en som älskar grammatik och syntax och noggrant polerade textutgåvor, men nu var det plötsligt bortom allt tvivel att jag faktiskt var filolog i ordets bokstavliga bemärkelse: en som älskar ord.

Efter lektionen gick Ida och jag hem till mig och åt middag. David hade ställt fram vin och ost och medan vi intog denna ganska homeriska måltid (cyklopen i Odysséen är ju faktiskt yrkesverksam som herde och ostproducent) fortsatte vi prata om grekiskan och övade oss på att säga πολυφλοίσβοιο och repetera alla stående epitet som dykt upp i texten: den snabbfotade Achilles, den skönhårade Leto, de välbenskenade achajerna, den fjärrskjutande Apollon, den vitarmade Hera. När jag följt Ida till gästlägenheten och gick tillbaka till vår port lyste månen fortfarande högt på den mörka himlen. Jag tänkte på Apollon och hur han i sin vrede beskrevs ”gå fram liksom natten” i textstycket vi nyss läst. Några fåglar ropade plötsligt, flygande över hustaken. Var det så Apollons pilar lät? Eklangxan.