Författare: annablennow

Klockan började närma sig sex på tisdagskvällen. Jag såg ut genom mitt fönster i Rom. De första blå aningarna av skymning flöt genom trädgården. Det var dags för dagens Homeros-lektion. Jag hade förberett datorn, böckerna och textutdragen på skrivbordet, och kopplat upp mig till det så kallade digitala klassrummet. Kursen ges nämligen både på campus och via nätet, och studenterna som följer nätvarianten finns inuti Karins dator, ger ibland små livstecken ifrån sig, och glöms bort igen när diskussionerna i det verkliga klassrummet blir för intensiva. Ida och jag hade sett fram emot att få prova på nätvarianten, först nu, när jag var i Rom, och sedan veckan därpå, när Ida skulle vara i Sao Paolo för en konferens. Det skulle nästan bli själva höjdpunkten, tänkte vi oss, att i Odysseus fotspår befinna oss långt hemifrån men samtidigt, genom själva texten, ändå vara hemma.

Och ändå tvekade jag att sätta mig framför datorn. Plötsligt kändes allt så avlägset. Jag såg ut genom fönstret igen. Rom! Jag hade mycket hellre velat sätta mig med de medeltida romerska pilgrims-itinerarier jag skulle rekonstruera, eller gå ner i köket och ta ett glas vin, eller bara fortsätta betrakta skymningen och lyssna efter fåglarnas tystnande läten från pinjerna i parken. Jag noterade min tvekan med viss förvåning, men satte mig ändå framför skärmen och väntade in kursdeltagarna. Där dök Karin upp i en ruta, där kopplade Ida upp sig från Uddevalla – det var visst snöstorm i Göteborg, och hon hade inte kunnat ta sig till universitetet. Så hördes de övriga studenternas röster, men jag kunde inte se dem. Och så visade det sig att de andra inte kunde höra mig, hur jag än försökte mixtra med inställningarna. Jag syntes i alla fall i bild i en liten ruta, och kunde förmedla korta inlägg via ett chattfönster, som ingen ändå lade märke till trots att jag frenetiskt vinkade och signalerade i bildrutan.

Men så tog textläsningen vid, och som vanligt drogs jag obevekligt in i den homeriska världen, där jag satt stum och lyssnade till Karins och studenternas översättningar. Det jag alltid har tyckt bäst om med textläsning, både på grekiska och latin, är att texterna är så oerhört rika på innebörd att man kan stanna vid nästan varje ord för att låta associationer, poesi, etymologi och kontext driva en långt, långt bort i tanken. Och det gör det alltid omöjligt att hinna med den tilltänkta textmängden, för det är omöjligt att inte fördjupa sig i de där diskussionerna: det är ju de som är själva meningen med allt vi gör, vi som läser klassiska språk. En hel värld. Så vid scenen där Thetis, Akilles mor, bönfallande omfamnar Zeus knän, och dessutom lite förvånande griper honom om hakan, var vi tvungna att reda ut begreppen kring hakor och knän. Karin berättade att knäna ofta sågs som själva centrum för livskraften – när de grekiska hjältarna sårades och dödades i strid, var det de sviktande knäna som symboliserade deras fall. Detta grep mig på något sätt. Darriga ben förknippat med mod och strid. Det heroiska i att vara skakig i knäna. Ben och knän som symbol för kraften att hålla sig uppe och hålla sig vid liv. Akilles, som är odödlig överallt i kroppen utom i hälen.

Utanför fönstret gick månen upp, nästan full, bakom de mörka pinjeträden. Klockan sju ljöd kvällsringningen från kyrkorna. Men det kunde ju inte de andra deltagarna höra, eftersom mitt ljud inte gick fram. ”Nu ringer alla klockor i Rom”, skrev jag i chattfönstret. En annan nätstudent svarade: ”Vesper”. När lektionen var slut, stängde jag av datorn och lade undan Homerospapperen. Och Rom tog över mitt medvetande igen som ett hav som rullar in över stranden utan att fråga efter vad som blir kvar och vad som spolas bort.

Tillbaka i Göteborg igen hade jag workshop med några kolleger i latin och grekiska. Vi läste Manuel Chrysoloras brev från början av 1400-talet, där han beskriver och jämför Rom och Konstantinopel för kejsaren hemma i Bysans. Chrysoloras refererar till en senantik grekisk författare, Libanios, som en gång skrev om Rom att staden nästan inte kunde betraktas som en del av jorden, utan av själva himlen, så makalös och överväldigande vacker var den. Det var inte konstigt, skrev Libanios, om den som besökte Rom glömde både sina vänner och sitt vanliga liv där hemma. ”Och då var det ändå en grek som skrev detta!” anmärker Chrysoloras tusen år senare. ”Ändå en grek”, vad menar han med det? undrar jag.  ”Jo, men grekerna var ju aldrig imponerade av något annat än Grekland”, förklarar grek-kollegan Mikael. Men mot Rom hade de ändå ingenting att sätta emot. ”Och det stämmer ju”, säger Mikael, som själv också nyss varit i Rom. ”När jag är i Rom vill jag lämna allt annat och bara ägna mig åt Romforskning.” Och då slår det mig: det var ju precis det som hände mig den där kvällen. Till och med Homeros, poeternas poet, och Iliaden, sångernas sång, förbleknade under Roms himmel. Och om detta vittnar Libanios, Chrysoloras, och Mikael och jag, med ett millennium mellan varje vittnesmål.

Och så skriver Ida från Sao Paolo. ”Jag hinner faktiskt inte koppla upp mig härifrån, och jag hinner inte blogga heller – jag måste förbereda mitt konferens-paper, och så är det någon bar dit man ska gå för att se solnedgången…”

Ungefär samtidigt som jag för mig själv formulerat att det enda jag just nu vill är att bokstavera mig fram genom Iliaden varje tisdagskväll i vintermörkret, inser jag med lika förfärande kraft att ett möte i bostadsrättsföreningen är inbokat just kommande tisdagskväll. Lektionen börjar klockan 18. Mötet klockan 18.30. Om jag skyndade mig skulle jag hinna från universitetet till styrelsemötet på tio minuter. Då skulle jag kunna vara med på lektionen i åtminstone tjugo minuter. Och jag var helt enkelt tvungen att vara med, eftersom vi skulle börja med vers 206, där Athenas epitet γλαυκῶπις (glaukopis) introduceras.

Redan i slutet av förra lektionen hade Athena gjort sitt inträde i Iliaden, enligt samma modell som alltid när de gudomliga tar sig ner från Olympen: en jordisk situation kräver ett omedelbart avgörande, som tvingar gudarna att ta mänsklig gestalt, ibland som sig själva, ibland i förklädnad. I Odysséen framträder Athena oftast förklädd, men här uppträder hon som sig själv. Akilles har just dragit sitt svärd mot Agamemnon, men då står Athena plötsligt bakom honom och drar honom beslutsamt i håret (som för övrigt beskrivs som ξανθός, xanthos = gyllene, ljust) för att hindra honom. Akilles vänder sig om och känner genast igen henne: för hennes ögon ”lyste förskräckligt”. Och så, några rader längre fram, får hon sitt epitet ”glaukopis”. Det här ordet har genererat nästan lika många översättningsförslag som Odysseus’ epitet ”polytropos” (ett ord som fått förnyad uppmärksamhet genom Emily Wilsons nyöversättning av Odysséen). En vanlig tolkning är ”uggleögd” – uggla kan nämligen heta γλαύξ (glaux) på grekiska. Men det hela kompliceras av att γλαυκός (glaukos) också kan betyda glänsande och glimmande, och användas om till exempel havet. Först ”senare”, enligt det grekiska lexikonet Liddell-Scott-Jones, får ordet sin vaga betydelse av blå, grön, blågrå – förmodligen just med hänvisning till havet – och kan tydligen appliceras på allt från druvor till oliver och vinlöv.

Ugglan som symbol förknippas traditionellt med Athena, men ugglor förekommer inte i Iliaden eller Odysséen, skriver Simon Pulleyn, som är författaren till en omfattande Iliad-kommentar som vi använder på lektionerna. Men han håller ändå på uggleteorin. Varför det? ”I favour the view that Athena is like an owl, just as Hera is like a cow”, skriver han. Men varför skulle förekomsten av ett djur bevisa ett annat? Filologen i mig revolterar mot denna bevisföring. Och intressant nog finns det också ett latinskt ord som beskriver Athenas ögon: i De Natura Deorum (”Om gudarnas natur”) skriver Cicero om att Minerva (Athena på latin) har ”caesios oculos” medan Neptunus, havsguden, har ”caeruleos oculos”. Caeruleus betyder havsblå eller havsgrön och är en färg som ofta appliceras på havsvarelser. Men också här verkar det som om tolkningen av vad ”caesius” betyder med samma tveksamma  argumentation utgår ifrån att det måste vara en färg, eftersom ”caeruleus” är det. Och ändå, visar det sig, kan etymologin hos ”caesius” ledas tillbaka till latinets ”caedo”, ett verb som betyder ”skära”. Saken är ju klar, tycker jag: Athenas ögon är skarpa, glänsande och skrämmande, men färgen på dem har ingenting med epitetet att göra. Jag tänker på hur skarpt glittrande ett grekiskt hav kan vara och hur ögonen bländas av blänket. Så var det för Akilles att se in i Athenas ögon! Jag bespetsar mig på att föra fram min teori på lektionen.

Precis som jag misstänkt hinner vi knappt börja förrän jag måste gå. Jag refererar i ilfart min läsning av Cicero-citatet, levererar min åsikt i färgfrågan, och så packar jag ihop mina papper och rusar iväg. När jag smiter ut genom dörren hör jag diskussionen ta sin början: ”Men har inte ugglor bruna ögon?” ”Nej, gula!” Medan jag halkar fram över de isiga gatorna på väg hemåt framstår just den korta dialogen som själva symbolen för hur humanistisk kunskap kan leda vart som helst och att inga frågor är för ovidkommande när det gäller att gå på djupet med en nästan tretusen år gammal text.

Jag kom för sent till styrelsemötet.

Någon timme innan det är dags för vår Homeros-lektion nummer 3 kommer ett meddelande från Ida. Hon sitter och pluggar grekiska på UB och har nu hamnat i hungersnöd när det visat sig att Humanistens fik var stängt. ”Skulle du kunna ta med en banan eller något?”

Jag gör i ordning en liten matlåda inklusive banan, och tänker på vilken tur det är att vi går den här kursen tillsammans, i dualis. Ja, det är egentligen själva förutsättningen. Strax före jul när Ida föreslog att det var nu eller aldrig vi skulle göra verklighet av våra Homerosdrömmar trodde jag aldrig att vi skulle hinna, inte med allt annat som tiden och orken inte räcker till, och mitt i den mörkaste och tyngsta delen av läsåret. Och nu vill jag inget hellre än att det ska vara tisdag igen så att vi ska få veta hur beskrivningen av Pallas Athenas ögon egentligen ska tolkas eller att det finns så många grekiska partiklar att inte ens Karin har koll på alla. I sin synbarliga småskalighet känns det som ett av de där livsdefinierande projekten som man genomför trots allt annat, bara för att man helt enkelt måste, utan att man vet riktigt varför.

Jag står i köket med Idas matlåda och tänker på måltider. Hur måltider definierar samhörighet och civilisation, hos Homeros och idag. Jag tänker på minnesvärda måltider som Ida och jag delat genom åren: en sen supé på Bar Centro när Ida jämförde ätandet av ostron med känslan av att dyka ned i ett salt, kallt hav för första gången efter en tung sjukdomsperiod, och den där gången i Rom när vi hade arbetat oss igenom hela Museo delle Terme och åt lunch på en tavola calda vid piazza della Repubblica och bordet bara fylldes av fler och fler rätter, vinflaskor, vattenflaskor. ”De grepo sig an med de väntande, färdiga rätter”, som det om och om igen heter i Odysséen, i Lagerlöfs översättning. I Odysséen är det kött och bröd man äter till vinet. Och det är osannolika mängder kött som ständigt går åt, till middagar och till offer. Hekatomb kallas det särskilda offret av hundra oxar (ἑκατόμβη, av ἑκατόν, hundra, och βοῦς, oxe), men man är inte säker på att det verkligen alltid, eller ens någonsin, såg ut så i praktiken, förklarar Karin. Förnuftiga forskare har påpekat att småskaliga jordbrukssamhällen knappast skulle ha klarat av en sådan decimering av sina hjordar. Det finns till och med teorier om att offret fått sitt namn av att man tvärtom hoppades få hundra oxar.

Med den man delar en måltid är man inte fiende. Måltider beseglar vänskapsband även mellan främlingar. Det som grep mig starkt vid läsningen av Odysséen var just detta: så fort någon främmande person dök upp eller drev iland på stranden (alltid på stranden, det mångbrusande havets strand), bjöds han in (ja, alltid han, om det inte var fråga om Athena förklädd till man) till att dela måltiden med dem han hamnat hos. När Odysseus’ son Telemachos anländer till kung Menelaos i Sparta är det ingen brådska med id-kontrollen: ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. Först efter att ha suttit ned och delat bröd, kött och vin med sin värd får Telemachos presentera sig och sitt ärende. När Odysseus, skeppsbruten, kommer till fajakerna och hittas halvnaken på stranden av kungadottern Nausikaa sker samma sak. När jag läste de här passagerna var rapporteringen kring flyktingkatastrofen i Medelhavet som mest intensiv. Samma hav, samma värld, ett annat samhälle. Just om denna så kallade xenía, den närmast religiöst iakttagna gästvänskapen hos grekerna, skrev jag då också några rader om i en essä för OBS i P1.

Äter man även i Iliaden? Vi har inte sett till några måltidsreferenser än i texten. Kanske är det med detta krigets epos lite som i dagens actionfilmer där huvudpersonerna aldrig behöver äta frukost eller gå på toaletten. Kanske är kriget själva motsatsen till måltiden. Jag toppar Idas matlåda med nötter och några bitar ost för den rätta arkaiska touchen och beger mig mot Humanisten.

Förra året bestämde jag mig för att läsa om Odysséen (i Svenska Akademiens nyutgåva av Erland Lagerlöfs hundra år gamla översättning). Jag blev helt uppslukad. För varje nytt kapitel undrade jag hur det skulle gå för Odysseus, fast jag mycket väl kände till hela historien och verkligen visste hur det skulle gå: han skulle klara sig undan alla faror längs färdvägen och till sist komma hem till Ithaka. Men det som fångade mig till och med mer än intrigen var versen. Jag insåg till min förvåning att jag inte kunde läsa texten på vanligt sätt, och låta ögat snabbt och ljudlöst löpa över raderna. Istället var jag tvungen att läsa långsamt, versrad för versrad, och höra varje ord ljuda tyst i huvudet i en oändlig följd av suggestiva hexametrar. Versfötterna – daktylerna och spondéerna – bar inte bara rytmen, utan också förståelsen. Det gick inte att slarva sig igenom, och inte att läsa fort. Hexametern fyllde mig inombords och vaggade mig fram genom texten som vågor (eller ”havets väldiga ryggar”, som de kallas i Odysséen).

Som modest målsättning inför vår Homeros-lektion nummer två bestämde jag mig för att först och främst ta ut versmåttet i det avsnitt vi skulle läsa. Att skandera hexameter på latin är något jag själv tycker att jag är ovanligt bra på, och också något av det roligaste med att läsa latinsk poesi. Men grekiskan betedde sig annorlunda. Fler diftonger, fler vokalmöten, fler konsonanter som bestod av två olika ljud – allt detta gjorde att det var oväntat svårt att dela in stavelserna i långa och korta. Jag förberedde mig ändå så gott jag kunde. Även om verbformer och substantivändelser fortfarande inte ville falla på plats kunde jag åtminstone läsa orden i rätt rytm, och frambringa en ström av ljud som jag visste innehöll mening, men inte vilken. När jag gick till lektionen på kvällen hängde fullmånen över Humanisten. Under den ska vi sitta och läsa Homeros, tänkte jag.

Som Karin lovat slapp Ida och jag översätta, men vi rodde i alla fall i land med att skandera kortare partier, och Ida lyckades till allmän förtjusning uttala det osannolika ordet πολυφλοίσβοιο (polyfloisboio), ett stående epitet till havet, med betydelsen ”mångbrusande” (och troligen ljudhärmande). När Apollon dök upp i texten och hans pestbringande pilar rasslade i kogret var ordet för detta ἔκλαγξαν (eklangxan), ett verb som också – enligt den kommentar som Karin konsulterade – kunde betyda ljuda och ropa, men ibland även betecknade tranors läten. Eklangxan. Att få sitta i en upplyst lektionssal medan mörkret föll utanför fönstret, och uppehålla sig vid ett ord i taget, nyanser, små betydelseskillnader som forntida filologer med oändligt gott om tid skrivit oändligt många artiklar om, samtidigt som förståelsen av orden fortfarande låg oändligt långt borta, någonstans vid horisonten, trots att ljudet av dem ljöd och ljöd när vi läste… Jag känner ofta att jag inte riktigt identifierar mig med yrkesrollen som filolog, det vill säga en som älskar grammatik och syntax och noggrant polerade textutgåvor, men nu var det plötsligt bortom allt tvivel att jag faktiskt var filolog i ordets bokstavliga bemärkelse: en som älskar ord.

Efter lektionen gick Ida och jag hem till mig och åt middag. David hade ställt fram vin och ost och medan vi intog denna ganska homeriska måltid (cyklopen i Odysséen är ju faktiskt yrkesverksam som herde och ostproducent) fortsatte vi prata om grekiskan och övade oss på att säga πολυφλοίσβοιο och repetera alla stående epitet som dykt upp i texten: den snabbfotade Achilles, den skönhårade Leto, de välbenskenade achajerna, den fjärrskjutande Apollon, den vitarmade Hera. När jag följt Ida till gästlägenheten och gick tillbaka till vår port lyste månen fortfarande högt på den mörka himlen. Jag tänkte på Apollon och hur han i sin vrede beskrevs ”gå fram liksom natten” i textstycket vi nyss läst. Några fåglar ropade plötsligt, flygande över hustaken. Var det så Apollons pilar lät? Eklangxan.

Det har något med havet att göra.

Jag har aldrig gillat att bada, och mina mardrömmar handlar nästan alltid om båtar som går under och stormande vågor. Ändå är jag uppvuxen nära havet, i Helsingborg, där diset över vattnet på somrarna får det att likna Medelhavet.

Ida däremot badar alltid och överallt. Nu har hon till och med börjat vinterbada, säger hon. Jag har inte varit i Grekland sedan jag var liten. Ida var där så sent som i somras. Men så drömde jag en natt att Ida och jag badade från en liten båt mitt i Medelhavet. Jag hoppade i utan att vara rädd och såg ända ner till bottnen i det skimrande vattnet. Det kunde bara betyda en sak. Det var dags att börja läsa grekiska igen.

Så fast jag inte hinner, inte orkar och precis kommer från egen undervisning i latinsk poesi sitter jag nu här, bredvid Ida, i ett litet lektionsrum på plan 6. Ida har skrivit ut en massa dokument som ligger utbredda över bordet. Jag har bara hunnit göra en utskrift: första sidan i Iliaden. Den, ett glas vatten och en penna har jag framför mig. Och jag har inte haft tid att förbereda mig överhuvudtaget. Sidan är helt blank utom de vackra grekiska bokstäverna som bildar sina kryptiska versrader. Men Karin, vår lärare, har lovat att vi inte behöver översätta om vi inte vill. Hon vet att vi är här på hemligt uppdrag: att äntligen komma hem till grekiskan precis som Odysseus till slut kom hem till Ithaka. Men vägen kommer att bli lång, längre än vi någonsin trott. Det känns som om inte en enda verbform och inte en enda kasusändelse finns kvar i minnesbanken sedan jag läste grundkursen i grekiska för nästan tjugo år sedan.

Ja, nu sitter vi verkligen här, och nu läser vi första raden i Iliaden. Den kan vi åtminstone översätta. Den kan vi utantill. Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Achilleus. Men sedan tar det stopp. Vi förlorar oss i former och drunknar i vår egen okunskap. Resten av lektionen lyssnar vi på de andra studenternas översättningar. Men när jag kommer hem och uppgivet tittar på textsidan igen träder ett ord fram och blir tydligt: ἔχοντες (echontes). ”Presens particip plural, de har” säger jag plötsligt för mig själv. Formen har stigit upp från minnets havsbotten som en klar bubbla. Tänk om det finns fler former där nere som väntar på mig.