Lektion 1 (Ida). Dualis

I somras satt jag på en strand i Grekland och läste Odysséen och undrade hur man gör för att komma hem. Eposet handlar ju om herr O som kommer hem, fast sedan åker han bort igen, direkt efteråt. Det är lite konstigt, tycker jag. Att han måste bort igen så fort han kommit hem. Jag har tänkt att skriva en bok någon gång som skall heta Hemkomst, eller Nostos, som är det grekiska ordet. För jag undrar mycket varför Grekland är det enda stället jag känner mig helt hemma på, och inte, som herr O, vill lämna igen.

27393948_1728944977126486_566355902_o

I mitt huvud finns också grekiskan. Den som jag inte pluggat sedan 1980-talet, i Lund, då vi läste i Ponténs lärobok om hur tiden är människans lärare. Vi läste Xenofon och Platon också, och jag tentade för Stig Y. Rudberg, och jag minns att jag fnissade varje gång jag ringde på hans rum och lampan lyste ”Stig in”. Inte har jag glömt allt om hur man gick parasanger och sjöng pajaner, och nog kan jag rätt kvickt identifiera kasus och satsdelar och sånt. Men verbformerna? Aoristen, den som enligt en lärare i Lund i grunden förändrar ens liv?! Nä, den är både hopplöst svår och bortglömd.

Karin börjar lektionen med att gå igenom den homeriska frågan. Jag bryr mig egentligen väldigt mycket om den homeriska frågan och muntlig tradition och sådant, men inte nu. Just nu vill jag bara komma till orden. De två yngre studenterna mitt emot Anna och mig kan alla ord, och de har många etymologiska ordböcker både framför sig och inne i sina huvuden. Orden! I begynnelsen var Vreden. Jag inser nu att adjektivet oulomenēn hör ihop med vreden, mēnin (i ackusativ), och att vreden inte bara sänder tusende kval, som i de svenska översättningarna, utan att själva vreden i sig är fördärvlig. Sex ord in i  första sången av Iliaden har jag faktiskt lärt mig en sak. Aoristen får komma tillbaka efter hand.

Grälet mellan Agamemnon, som är Atrid och härskare över människorna (ἄναξ ἀνδρῶν) och Akilles, som är ädel, beskrivs i dualis, tvåtal. Det är ju hopplöst för oss som glömt det mesta, fast ändå fint. Att verbformerna och pronomina pekar ut bara dem. Bara de två. Jag tänker att själv begreppet dualis säger något om Anna och mig och den här bloggen och försöket att komma tillbaka till det grekiskan. Inte för att vi bär på någon vrede, utan för att vi gör detta tillsammans, i dualis.

 

 

One Reply to “Lektion 1 (Ida). Dualis”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s