Kategori: Lektion 1

I somras satt jag på en strand i Grekland och läste Odysséen och undrade hur man gör för att komma hem. Eposet handlar ju om herr O som kommer hem, fast sedan åker han bort igen, direkt efteråt. Det är lite konstigt, tycker jag. Att han måste bort igen så fort han kommit hem. Jag har tänkt att skriva en bok någon gång som skall heta Hemkomst, eller Nostos, som är det grekiska ordet. För jag undrar mycket varför Grekland är det enda stället jag känner mig helt hemma på, och inte, som herr O, vill lämna igen.

I mitt huvud finns också grekiskan. Den som jag inte pluggat sedan 1980-talet, i Lund, då vi läste i Ponténs lärobok om hur tiden är människans lärare. Vi läste Xenofon och Platon också, och jag tentade för Stig Y. Rudberg, och jag minns att jag fnissade varje gång jag ringde på hans rum och lampan lyste ”Stig in”. Inte har jag glömt allt om hur man gick parasanger och sjöng pajaner, och nog kan jag rätt kvickt identifiera kasus och satsdelar och sånt. Men verbformerna? Aoristen, den som enligt en lärare i Lund i grunden förändrar ens liv?! Nä, den är både hopplöst svår och bortglömd.

Karin börjar lektionen med att gå igenom den homeriska frågan. Jag bryr mig egentligen väldigt mycket om den homeriska frågan och muntlig tradition och sådant, men inte nu. Just nu vill jag bara komma till orden. De två yngre studenterna mitt emot Anna och mig kan alla ord, och de har många etymologiska ordböcker både framför sig och inne i sina huvuden. Orden! I begynnelsen var Vreden. Jag inser nu att adjektivet oulomenēn hör ihop med vreden, mēnin (i ackusativ), och att vreden inte bara sänder tusende kval, som i de svenska översättningarna, utan att själva vreden i sig är fördärvlig. Sex ord in i  första sången av Iliaden har jag faktiskt lärt mig en sak. Aoristen får komma tillbaka efter hand.

Grälet mellan Agamemnon, som är Atrid och härskare över människorna (ἄναξ ἀνδρῶν) och Akilles, som är ädel, beskrivs i dualis, tvåtal. Det är ju hopplöst för oss som glömt det mesta, fast ändå fint. Att verbformerna och pronomina pekar ut bara dem. Bara de två. Jag tänker att själv begreppet dualis säger något om Anna och mig och den här bloggen och försöket att komma tillbaka till det grekiskan. Inte för att vi bär på någon vrede, utan för att vi gör detta tillsammans, i dualis.

 

 

Det har något med havet att göra.

Jag har aldrig gillat att bada, och mina mardrömmar handlar nästan alltid om båtar som går under och stormande vågor. Ändå är jag uppvuxen nära havet, i Helsingborg, där diset över vattnet på somrarna får det att likna Medelhavet.

Ida däremot badar alltid och överallt. Nu har hon till och med börjat vinterbada, säger hon. Jag har inte varit i Grekland sedan jag var liten. Ida var där så sent som i somras. Men så drömde jag en natt att Ida och jag badade från en liten båt mitt i Medelhavet. Jag hoppade i utan att vara rädd och såg ända ner till bottnen i det skimrande vattnet. Det kunde bara betyda en sak. Det var dags att börja läsa grekiska igen.

Så fast jag inte hinner, inte orkar och precis kommer från egen undervisning i latinsk poesi sitter jag nu här, bredvid Ida, i ett litet lektionsrum på plan 6. Ida har skrivit ut en massa dokument som ligger utbredda över bordet. Jag har bara hunnit göra en utskrift: första sidan i Iliaden. Den, ett glas vatten och en penna har jag framför mig. Och jag har inte haft tid att förbereda mig överhuvudtaget. Sidan är helt blank utom de vackra grekiska bokstäverna som bildar sina kryptiska versrader. Men Karin, vår lärare, har lovat att vi inte behöver översätta om vi inte vill. Hon vet att vi är här på hemligt uppdrag: att äntligen komma hem till grekiskan precis som Odysseus till slut kom hem till Ithaka. Men vägen kommer att bli lång, längre än vi någonsin trott. Det känns som om inte en enda verbform och inte en enda kasusändelse finns kvar i minnesbanken sedan jag läste grundkursen i grekiska för nästan tjugo år sedan.

Ja, nu sitter vi verkligen här, och nu läser vi första raden i Iliaden. Den kan vi åtminstone översätta. Den kan vi utantill. Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Achilleus. Men sedan tar det stopp. Vi förlorar oss i former och drunknar i vår egen okunskap. Resten av lektionen lyssnar vi på de andra studenternas översättningar. Men när jag kommer hem och uppgivet tittar på textsidan igen träder ett ord fram och blir tydligt: ἔχοντες (echontes). ”Presens particip plural, de har” säger jag plötsligt för mig själv. Formen har stigit upp från minnets havsbotten som en klar bubbla. Tänk om det finns fler former där nere som väntar på mig.