Lektion 1 (Anna). Havet

Iliaden

Det har något med havet att göra.

Jag har aldrig gillat att bada, och mina mardrömmar handlar nästan alltid om båtar som går under och stormande vågor. Ändå är jag uppvuxen nära havet, i Helsingborg, där diset över vattnet på somrarna får det att likna Medelhavet.

Ida däremot badar alltid och överallt. Nu har hon till och med börjat vinterbada, säger hon. Jag har inte varit i Grekland sedan jag var liten. Ida var där så sent som i somras. Men så drömde jag en natt att Ida och jag badade från en liten båt mitt i Medelhavet. Jag hoppade i utan att vara rädd och såg ända ner till bottnen i det skimrande vattnet. Det kunde bara betyda en sak. Det var dags att börja läsa grekiska igen.

Så fast jag inte hinner, inte orkar och precis kommer från egen undervisning i latinsk poesi sitter jag nu här, bredvid Ida, i ett litet lektionsrum på plan 6. Ida har skrivit ut en massa dokument som ligger utbredda över bordet. Jag har bara hunnit göra en utskrift: första sidan i Iliaden. Den, ett glas vatten och en penna har jag framför mig. Och jag har inte haft tid att förbereda mig överhuvudtaget. Sidan är helt blank utom de vackra grekiska bokstäverna som bildar sina kryptiska versrader. Men Karin, vår lärare, har lovat att vi inte behöver översätta om vi inte vill. Hon vet att vi är här på hemligt uppdrag: att äntligen komma hem till grekiskan precis som Odysseus till slut kom hem till Ithaka. Men vägen kommer att bli lång, längre än vi någonsin trott. Det känns som om inte en enda verbform och inte en enda kasusändelse finns kvar i minnesbanken sedan jag läste grundkursen i grekiska för nästan tjugo år sedan.

Ja, nu sitter vi verkligen här, och nu läser vi första raden i Iliaden. Den kan vi åtminstone översätta. Den kan vi utantill. Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Achilleus. Men sedan tar det stopp. Vi förlorar oss i former och drunknar i vår egen okunskap. Resten av lektionen lyssnar vi på de andra studenternas översättningar. Men när jag kommer hem och uppgivet tittar på textsidan igen träder ett ord fram och blir tydligt: ἔχοντες (echontes). ”Presens particip plural, de har” säger jag plötsligt för mig själv. Formen har stigit upp från minnets havsbotten som en klar bubbla. Tänk om det finns fler former där nere som väntar på mig.

 

3 svar till “Lektion 1 (Anna). Havet”

  1. Visst finns det det! Det är i alla fall djärvt av er att börja med Homeros. När Tolstoj lärde sig grekiska skaffade han sig Johannesevangeliet o ett lexikon. Det lär ha gått mkt bra!

    Gilla

    1. Djärvt i detta fall är möjligen både aningslöst och dumdristigt. Och nog hade det varit enklare att börja från början på B-nivån med attisk prosa och grammatik. Men heller kasta sig in i Homeros och låta det ta sin tid än att inte börja igen alls.

      Gilla

    2. Jag (Ida) sitter ofta och pillar med grekiska texter i forskningen. Men det tar en evinnerlig tid eftersom jag just glömt verbformerna och jag känner mig ofta osäker och tycker att det är svårt. Efter en vecka med några verser känner jag mig redan stärkt!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s