Lektion 8 (Anna). Förmedlingen

Varken Ida eller jag kunde komma in till Humanisten på tisdagskvällen, så vi bestämde oss för att båda vara med via nätet istället. Ida från Uddevalla och jag från Göteborg. Ida i sitt arbetsrum och jag i soffan med två hundar bredvid mig. Tänk vad det är fantastiskt, funderade jag, att tekniken gör detta möjligt, och att vi är välkomna till det virtuella klassrummet oavsett om vi befinner oss i Rom eller Rio de Janeiro. Och det är kanske ett koncept som passar extra bra för humaniorastudenter, som är en ytterst heterogen grupp åldersmässigt, yrkesmässigt och geografiskt. Humanioraämnena angår alla och är tillgängliga för alla. Humanioras portar är breda och ständigt öppna.

När jag tog ut hundarna på en tur strax innan lektionen skulle börja föll några snöflingor. För mig kommer den här Homeros-kursen alltid att vara förknippad med just snö och kyla. Den längsta vintern på länge, mörka kvällspromenader till universitetet på isiga gator. Kylan verkar hålla i sig över påsk och veckan därpå har vi den sista lektionen. Då kanske våren kommer.

Så började lektionen, och tekniken krånglade. Jag kunde äntligen få fram ljud från mitt håll, men i gengäld uppstod ett biljud som kvittrade, gnisslade och sprakade så fort någon sa något. Mikrofonen i själva klassrummet tycktes inte fungera och ingen av nätstudenterna hörde vad studenten O sade. Jag råmade fram mina versskanderingar in i datorns mikrofon för att de andra skulle höra. En viss fördröjning av ljudet gjorde att alla lätt började prata i munnen på varandra. Men allt det där motståndet stämde på något sätt överens med svårigheterna i att läsa själva texten, att höra vad författarrösten försöker förmedla tvärs över århundradena, att själv få fram mening i ordslingorna och syntaxen.

Ljudet. Så centralt det är för läsningen. När vi läser texten högt lever den igen, och Helena och Paris och Akilles och Hektor blir omsjungna igen och igen, så som Helena själv förutspår i Iliaden: man kommer att sjunga om oss i framtiden. I Odysséen träder en bard in i festsalen och sjunger sångerna om det trojanska kriget, och Odysseus inte kan hålla tillbaka tårarna. De där hisnande fågelperspektiven när texten höjer sig över sig själv och talar om sig själv och om sin förmedling. Och när vi läser texten högt och skanderar ord för ord, skapar vi ett slags sång, även om vi inte har en aning om hur det lät när sångerna sjöngs på den tiden. Min röst, som försöker nå fram via nätet, skapar liv i sången, ljuder liv i sången. Studenten O, vars röst knappt hörs, fyller liv i texten, fortsätter förmedlingen.

Det är inte bara ljudet som skapar liv i texten. Det som sker igen och igen under vår läsning är också att dess själva innehåll drabbar oss och förmedlar känslor som upplevts igen och igen ända sedan verken skapades. Akilles jagar Hektor runt, runt Trojas stadsmurar, men han hinner aldrig upp honom, och Hektor hinner aldrig helt undan. Det är som i en dröm, förklarar texten, en sådan dröm där du varken förmår förfölja eller fly. Vem har inte drömt sådana drömmar? I tretusen år och mer har man drömt sådana drömmar. Så till slut, genom gudomligt ingripande, sätter Akilles in dödsstöten på Hektor, och förolämpar och skymfar honom medan livet rinner ur honom. Det är en oerhört grym scen. Jag får tårar i ögonen och tänker att det är tur att jag sitter hemma framför datorn där ingen kan se mig. Men så säger Karin: ”Det är fruktansvärt gripande”, och jag inser att jag inte är ensam om att bli berörd. Ida lyfter fram Hektor som sin specielle favorit; jag har aldrig tidigare begrundat vare sig honom eller Akilles något närmare, och ändå grips jag av Hektors öde. Eposens allmängiltighet, mänsklighetens kontinuitet.

Så är lektionen slut. En efter en kopplar ner sig och loggar ut. Ljudet tystnar, förmedlingen upphör, jag slår igen datorn. Men inuti den och inuti mappen med mina Homerospapper och mellan pärmarna på mina pocketutgåvor med de svenska översättningarna av Iliaden och Odysséen ligger nycklarna till den homeriska världen och väntar på nästa läsning och nästa läsare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s