Någon timme innan det är dags för vår Homeros-lektion nummer 3 kommer ett meddelande från Ida. Hon sitter och pluggar grekiska på UB och har nu hamnat i hungersnöd när det visat sig att Humanistens fik var stängt. ”Skulle du kunna ta med en banan eller något?”
Jag gör i ordning en liten matlåda inklusive banan, och tänker på vilken tur det är att vi går den här kursen tillsammans, i dualis. Ja, det är egentligen själva förutsättningen. Strax före jul när Ida föreslog att det var nu eller aldrig vi skulle göra verklighet av våra Homerosdrömmar trodde jag aldrig att vi skulle hinna, inte med allt annat som tiden och orken inte räcker till, och mitt i den mörkaste och tyngsta delen av läsåret. Och nu vill jag inget hellre än att det ska vara tisdag igen så att vi ska få veta hur beskrivningen av Pallas Athenas ögon egentligen ska tolkas eller att det finns så många grekiska partiklar att inte ens Karin har koll på alla. I sin synbarliga småskalighet känns det som ett av de där livsdefinierande projekten som man genomför trots allt annat, bara för att man helt enkelt måste, utan att man vet riktigt varför.
Jag står i köket med Idas matlåda och tänker på måltider. Hur måltider definierar samhörighet och civilisation, hos Homeros och idag. Jag tänker på minnesvärda måltider som Ida och jag delat genom åren: en sen supé på Bar Centro när Ida jämförde ätandet av ostron med känslan av att dyka ned i ett salt, kallt hav för första gången efter en tung sjukdomsperiod, och den där gången i Rom när vi hade arbetat oss igenom hela Museo delle Terme och åt lunch på en tavola calda vid piazza della Repubblica och bordet bara fylldes av fler och fler rätter, vinflaskor, vattenflaskor. ”De grepo sig an med de väntande, färdiga rätter”, som det om och om igen heter i Odysséen, i Lagerlöfs översättning. I Odysséen är det kött och bröd man äter till vinet. Och det är osannolika mängder kött som ständigt går åt, till middagar och till offer. Hekatomb kallas det särskilda offret av hundra oxar (ἑκατόμβη, av ἑκατόν, hundra, och βοῦς, oxe), men man är inte säker på att det verkligen alltid, eller ens någonsin, såg ut så i praktiken, förklarar Karin. Förnuftiga forskare har påpekat att småskaliga jordbrukssamhällen knappast skulle ha klarat av en sådan decimering av sina hjordar. Det finns till och med teorier om att offret fått sitt namn av att man tvärtom hoppades få hundra oxar.
Med den man delar en måltid är man inte fiende. Måltider beseglar vänskapsband även mellan främlingar. Det som grep mig starkt vid läsningen av Odysséen var just detta: så fort någon främmande person dök upp eller drev iland på stranden (alltid på stranden, det mångbrusande havets strand), bjöds han in (ja, alltid han, om det inte var fråga om Athena förklädd till man) till att dela måltiden med dem han hamnat hos. När Odysseus’ son Telemachos anländer till kung Menelaos i Sparta är det ingen brådska med id-kontrollen: ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. Först efter att ha suttit ned och delat bröd, kött och vin med sin värd får Telemachos presentera sig och sitt ärende. När Odysseus, skeppsbruten, kommer till fajakerna och hittas halvnaken på stranden av kungadottern Nausikaa sker samma sak. När jag läste de här passagerna var rapporteringen kring flyktingkatastrofen i Medelhavet som mest intensiv. Samma hav, samma värld, ett annat samhälle. Just om denna så kallade xenía, den närmast religiöst iakttagna gästvänskapen hos grekerna, skrev jag då också några rader om i en essä för OBS i P1.
Äter man även i Iliaden? Vi har inte sett till några måltidsreferenser än i texten. Kanske är det med detta krigets epos lite som i dagens actionfilmer där huvudpersonerna aldrig behöver äta frukost eller gå på toaletten. Kanske är kriget själva motsatsen till måltiden. Jag toppar Idas matlåda med nötter och några bitar ost för den rätta arkaiska touchen och beger mig mot Humanisten.
Från Alpha till Ithaka 