Lektion 3 (Anna). Måltiden

Någon timme innan det är dags för vår Homeros-lektion nummer 3 kommer ett meddelande från Ida. Hon sitter och pluggar grekiska på UB och har nu hamnat i hungersnöd när det visat sig att Humanistens fik var stängt. ”Skulle du kunna ta med en banan eller något?”

Jag gör i ordning en liten matlåda inklusive banan, och tänker på vilken tur det är att vi går den här kursen tillsammans, i dualis. Ja, det är egentligen själva förutsättningen. Strax före jul när Ida föreslog att det var nu eller aldrig vi skulle göra verklighet av våra Homerosdrömmar trodde jag aldrig att vi skulle hinna, inte med allt annat som tiden och orken inte räcker till, och mitt i den mörkaste och tyngsta delen av läsåret. Och nu vill jag inget hellre än att det ska vara tisdag igen så att vi ska få veta hur beskrivningen av Pallas Athenas ögon egentligen ska tolkas eller att det finns så många grekiska partiklar att inte ens Karin har koll på alla. I sin synbarliga småskalighet känns det som ett av de där livsdefinierande projekten som man genomför trots allt annat, bara för att man helt enkelt måste, utan att man vet riktigt varför.

Jag står i köket med Idas matlåda och tänker på måltider. Hur måltider definierar samhörighet och civilisation, hos Homeros och idag. Jag tänker på minnesvärda måltider som Ida och jag delat genom åren: en sen supé på Bar Centro när Ida jämförde ätandet av ostron med känslan av att dyka ned i ett salt, kallt hav för första gången efter en tung sjukdomsperiod, och den där gången i Rom när vi hade arbetat oss igenom hela Museo delle Terme och åt lunch på en tavola calda vid piazza della Repubblica och bordet bara fylldes av fler och fler rätter, vinflaskor, vattenflaskor. ”De grepo sig an med de väntande, färdiga rätter”, som det om och om igen heter i Odysséen, i Lagerlöfs översättning. I Odysséen är det kött och bröd man äter till vinet. Och det är osannolika mängder kött som ständigt går åt, till middagar och till offer. Hekatomb kallas det särskilda offret av hundra oxar (ἑκατόμβη, av ἑκατόν, hundra, och βοῦς, oxe), men man är inte säker på att det verkligen alltid, eller ens någonsin, såg ut så i praktiken, förklarar Karin. Förnuftiga forskare har påpekat att småskaliga jordbrukssamhällen knappast skulle ha klarat av en sådan decimering av sina hjordar. Det finns till och med teorier om att offret fått sitt namn av att man tvärtom hoppades hundra oxar.

Med den man delar en måltid är man inte fiende. Måltider beseglar vänskapsband även mellan främlingar. Det som grep mig starkt vid läsningen av Odysséen var just detta: så fort någon främmande person dök upp eller drev iland på stranden (alltid på stranden, det mångbrusande havets strand), bjöds han in (ja, alltid han, om det inte var fråga om Athena förklädd till man) till att dela måltiden med dem han hamnat hos. När Odysseus’ son Telemachos anländer till kung Menelaos i Sparta är det ingen brådska med id-kontrollen: ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. Först efter att ha suttit ned och delat bröd, kött och vin med sin värd får Telemachos presentera sig och sitt ärende. När Odysseus, skeppsbruten, kommer till fajakerna och hittas halvnaken på stranden av kungadottern Nausikaa sker samma sak. När jag läste de här passagerna var rapporteringen kring flyktingkatastrofen i Medelhavet som mest intensiv. Samma hav, samma värld, ett annat samhälle. Just om denna så kallade xenía, den närmast religiöst iakttagna gästvänskapen hos grekerna, skrev jag då också några rader om i en essä för OBS i P1.

Äter man även i Iliaden? Vi har inte sett till några måltidsreferenser än i texten. Kanske är det med detta krigets epos lite som i dagens actionfilmer där huvudpersonerna aldrig behöver äta frukost eller gå på toaletten. Kanske är kriget själva motsatsen till måltiden. Jag toppar Idas matlåda med nötter och några bitar ost för den rätta arkaiska touchen och beger mig mot Humanisten.

27901639_1742734029080914_1269576446_o

Lektion 3 (Ida). Hemfärd

Problemet med Homeros är att det tar så lång tid att komma hem. Vid åtta slutar lektionen och hemma är jag inte förrän två och en halv timma senare. Tisdagsaftnar är banarbetestid och precis när jag slumrat till vid Stora Höga är det dags att byta färdmedel. Från varmt och skönt tåg tvingas vi resenärer över till en kall buss, som vinglar hemåt i den vindpinade natten som vore det i en enkel farkost på ett stormigt hav. En efter en försvinner mina medpassagerare. Ensam stiger jag av bussen vid Uddevalla Central. Ingen hämtar mig och och väl i huset möts jag av odiskade tallrikar på hög. Har familjen haft fest eller?¹

Under den långa vägen hem har jag sällskap av bilderna från kvällens lektion. Student V, som är trummis och taktfast stampar fram rytmen i hexametern. Student O som förtjust berättar om en nytt verk om Homeros triljoner obegripliga partiklar. Student C som troligen har ännu längre än jag att resa, för hon är med via nätet. Vi hör hennes röst när hon översätter genom Karins dator, och vi undrar hur hon ser ut och var hon sitter, Anna, som läst på och elegant seglar fram genom hexametern; hon får ihop översättningen av några partier också. Karin, som leder oss genom det arkaiska språkets otaliga knepigheter och om och om återkommer till hur trevligt hon har det på denna kurs. Bortom universitetets ständiga krav på genomströmning och resultatsredovisningar finns här i vår tisdagsidyll en bild av det riktiga universitetet, ett där man på djupet lär sig eviga saker, tillsammans diskuterar och analyserar, och inte minst, ett där man har det roligt.

Men det är inte bara jag som pendlar. Mitt homeriska tillstånd gör det också. Under veckan har jag börjat repetera den grekiska grammatiken. Det är lätt som en plätt: grafomen tên epistolên, vi skriver ett brev, ho chronos feugei, tiden flyr, hê nikê timên ferei, segern bringar ära. Jag minns, jag kan, det skall gå detta, det är såå roligt. Grekiska är da thing, alltså. Jag förhör min familj. Alla måste kunna detta! (De tröttnar rätt snart)

På UB några timmer före lektionen slänger jag mig entusiastiskt över dagens läsning. Nu när jag kommer ihåg hur man böjer lyô och hippos och att långt a bevaras efter epsilon, iota och ro kommer allt att gå galant. Min hybris når ikapp mig redan i första versen. Karins ordlista, min livlina, fattas för en stor del av dagens text och jag försöker förstå alla dessa ord och böjningar genom Perseus, som ett är fantastiskt nätverktyg där man kan klicka på orden i Iliaden och få fram deras betydelser. Jättebra, som sagt, men helt utmattande. Alla ordförklaringar ser ut ungefär så här. Vad betyder πίμπλαντ’? Svar:

Skärmavbild 2018-02-10 kl. 14.01.19

Jag vill inte veta alla former som finns av verbet πίμπλêμι. Det är för svårt, för mycket, för snart. Dessa μι-verb, jag har inte hittat tillbaka till dem ännu. Just nu vill jag bara veta vilken tempusform πίμπλαντ’ är och vad det betyder. Kanske är det egentligen lätt, en passiv aktiv form i tredje person pluralis? Fyllas, av fylla. OK. Också kul att något som låter om “pimpla” betyder “fylla”. Det kan man ju komma ihåg. Här är det Agamemnons mellangärde som fylls av svart blod, eftersom han är minst lika vred som Akilles.

Ett par versrader med klick i Perseus och mattheten sätter in. Jag inser att jag varit igång sedan halv sju i morse, jag är hungrig och matstället är stängt. Anna räddar mig. En låda med banan och ost placeras framför mig och mina desperata anteckningar. Utan Anna hade jag nog inte överlevt kvällen. Och nu vet jag vad πίμπλêμι betyder.

 

IMG_5788
Desperation på UB

På lektionen återvänder lusten. Ett ord i sänder. Hålla fast vid det man känner igen. , det är lätt. Geras, skänken, krigsbytet, hedersgåvan, det som kvinnorna Chryseis och Briseis reduceras till. Agamemnon som bittert klagar över att han utan Chryseis blir a-gerastos, utan byte. Häftigt med det lilla a-et som prefix som ju indikerar motsats, icke-, o-, och här betyder utan. Agoreueis, du pratar inför folket, av agora, torg. Och de stående epiteten: den snabbfotade Akilles, de benskensklädda akajerna, den vitarmade Hera. Det påstås att de tillkom för att stödja minnet i det muntliga framträdandet; jag börjar misstänka att deras huvudsakliga syfte är att underlätta för den desperata studentens inlärning. Jag tror att jag skall strunta i det utmattande klickandet i Perseus och hålla mig till orden. Efter hand känner man ju igen dem. Vips kan man läsa Iliaden. Och vips är man hemma igen.

___________________

1, Detta stycke är, liksom jag, något homerifierat (min man hämtade mig).