Lektion 3 (Ida). Hemfärd

Problemet med Homeros är att det tar så lång tid att komma hem. Vid åtta slutar lektionen och hemma är jag inte förrän två och en halv timma senare. Tisdagsaftnar är banarbetestid och precis när jag slumrat till vid Stora Höga är det dags att byta färdmedel. Från varmt och skönt tåg tvingas vi resenärer över till en kall buss, som vinglar hemåt i den vindpinade natten som vore det i en enkel farkost på ett stormigt hav. En efter en försvinner mina medpassagerare. Ensam stiger jag av bussen vid Uddevalla Central. Ingen hämtar mig och och väl i huset möts jag av odiskade tallrikar på hög. Har familjen haft fest eller?¹

Under den långa vägen hem har jag sällskap av bilderna från kvällens lektion. Student V, som är trummis och taktfast stampar fram rytmen i hexametern. Student O som förtjust berättar om en nytt verk om Homeros triljoner obegripliga partiklar. Student C som troligen har ännu längre än jag att resa, för hon är med via nätet. Vi hör hennes röst när hon översätter genom Karins dator, och vi undrar hur hon ser ut och var hon sitter, Anna, som läst på och elegant seglar fram genom hexametern; hon får ihop översättningen av några partier också. Karin, som leder oss genom det arkaiska språkets otaliga knepigheter och om och om återkommer till hur trevligt hon har det på denna kurs. Bortom universitetets ständiga krav på genomströmning och resultatsredovisningar finns här i vår tisdagsidyll en bild av det riktiga universitetet, ett där man på djupet lär sig eviga saker, tillsammans diskuterar och analyserar, och inte minst, ett där man har det roligt.

Men det är inte bara jag som pendlar. Mitt homeriska tillstånd gör det också. Under veckan har jag börjat repetera den grekiska grammatiken. Det är lätt som en plätt: grafomen tên epistolên, vi skriver ett brev, ho chronos feugei, tiden flyr, hê nikê timên ferei, segern bringar ära. Jag minns, jag kan, det skall gå detta, det är såå roligt. Grekiska är da thing, alltså. Jag förhör min familj. Alla måste kunna detta! (De tröttnar rätt snart)

På UB några timmer före lektionen slänger jag mig entusiastiskt över dagens läsning. Nu när jag kommer ihåg hur man böjer lyô och hippos och att långt a bevaras efter epsilon, iota och ro kommer allt att gå galant. Min hybris når ikapp mig redan i första versen. Karins ordlista, min livlina, fattas för en stor del av dagens text och jag försöker förstå alla dessa ord och böjningar genom Perseus, som ett är fantastiskt nätverktyg där man kan klicka på orden i Iliaden och få fram deras betydelser. Jättebra, som sagt, men helt utmattande. Alla ordförklaringar ser ut ungefär så här. Vad betyder πίμπλαντ’? Svar:

Skärmavbild 2018-02-10 kl. 14.01.19

Jag vill inte veta alla former som finns av verbet πίμπλêμι. Det är för svårt, för mycket, för snart. Dessa μι-verb, jag har inte hittat tillbaka till dem ännu. Just nu vill jag bara veta vilken tempusform πίμπλαντ’ är och vad det betyder. Kanske är det egentligen lätt, en passiv aktiv form i tredje person pluralis? Fyllas, av fylla. OK. Också kul att något som låter om “pimpla” betyder “fylla”. Det kan man ju komma ihåg. Här är det Agamemnons mellangärde som fylls av svart blod, eftersom han är minst lika vred som Akilles.

Ett par versrader med klick i Perseus och mattheten sätter in. Jag inser att jag varit igång sedan halv sju i morse, jag är hungrig och matstället är stängt. Anna räddar mig. En låda med banan och ost placeras framför mig och mina desperata anteckningar. Utan Anna hade jag nog inte överlevt kvällen. Och nu vet jag vad πίμπλêμι betyder.

 

IMG_5788
Desperation på UB

På lektionen återvänder lusten. Ett ord i sänder. Hålla fast vid det man känner igen. , det är lätt. Geras, skänken, krigsbytet, hedersgåvan, det som kvinnorna Chryseis och Briseis reduceras till. Agamemnon som bittert klagar över att han utan Chryseis blir a-gerastos, utan byte. Häftigt med det lilla a-et som prefix som ju indikerar motsats, icke-, o-, och här betyder utan. Agoreueis, du pratar inför folket, av agora, torg. Och de stående epiteten: den snabbfotade Akilles, de benskensklädda akajerna, den vitarmade Hera. Det påstås att de tillkom för att stödja minnet i det muntliga framträdandet; jag börjar misstänka att deras huvudsakliga syfte är att underlätta för den desperata studentens inlärning. Jag tror att jag skall strunta i det utmattande klickandet i Perseus och hålla mig till orden. Efter hand känner man ju igen dem. Vips kan man läsa Iliaden. Och vips är man hemma igen.

___________________

1, Detta stycke är, liksom jag, något homerifierat (min man hämtade mig).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s