Från Alpha till Ithaka

Jag är i Brasilien. Närmare bestämt i Rio de Janeiro. Eller rättare sagt, när jag skriver detta är jag hemma i Uddevalla igen, men jag låtsas vara tillbaka i Rio för att kunna skriva om lektion 7, som jag visserligen helt missade, men som ändå var en dag med homeriska händelser. Jag hade nu planerat för att delta via nätet, både under lektion 6, från Sao Paolo, och denna dag, från Rio, och till och med packat med Karins gloslistor. Jag var så förtjust i själva tanken – att utslängd på amazonernas kontinent koppla upp sig för att skandera Iliaden, det vore ju übercoolt, helt enkelt.

Men livet tyckte att det var en dum idé att läsa Homeros i Rio. Livet tyckte att det var bättre att passa på att se staden. Livet tyckte också att det vore taskigt mot min kollega, vän och resesällskap P att säga ajöss i två timmar på grund av Akilles vrede. Så, där i regnet, när jag strosade genom klostret Sao Bento, lyssnade på gudstjänstens sång och betraktade guldets överdåd, skrev jag till Karin: Nej, det går inte, kan inte lämna min kollega i sticket. Rio nu, Homeros senare.

Jag var en uselt påläst Rioresenär. Det var så stressigt med allt innan jag kom iväg till Brasilien att jag bara damp ner i Rio utan någon koll på så mycket mer än att där finns en sockertopp och en Jesusstaty. Men min kollega P hade skrivit ut en liten rutt med stilig arkitektur och med den i handen irrade vi runt bland hippiemarknader, färgglada trappor (Selaron), välkänt café i kolonial stil (Columbo), Mayainspirerad katedral, sagda toppar (Socker- och Jesusförsedd) och en och annan Caipirinha (mycket stark drink). Häftigast av allt var nog ändå den kungliga läsesalen, 1800-tals biblioteket med den största samlingen av portugisiskt litteratur utanför Portugal. Denna gotiskinspirerade bokkatedral har röstats fram som ett av världens vackraste. Man förstår varför. Inga moderna bollhav, inga internetcafé i sikte. Bara riktiga böcker, riktiga hyllor, riktiga trappor och riktiga skyltar. Men heller ingen relik – många satt där och arbetade. Det tyckte jag om.

Havet vill man alltid till, var man än är, och i Rio bär alla vägar till Copacabana och Ipanema. Här joggas det, tränas, visas muskler, spelas fotboll, surfas, äts och badas. Bada! Vi måste ju bada! Nu skall man vara väldigt försiktig med badandet på Copacabana. Här finns massa lömska underströmmar som kan dra ut den starkaste simmare i djupet. Någonstans i mitt inre ekar pappas röst när jag åkte hemifrån: Akta dig för vågorna på Copacabana; de är livsfarliga! (det var samtidigt som han berättade om en konferensdeltagare som gick ut och promenerade i Rio och aldrig kom tillbaka; ni vet, sånt där man vill veta precis innan man stänger resväskan).

Bäst (om man inte älskar att surfa) är att bada i norra eller södra ändan av Copacabana där vågorna är mildare. Men på grund av diverse färgglada inköp längs stranden hade vi hamnat mitt på ungefär. Inget att göra, i havet skall man, detta är Copacabana, once in a lifetime, och dessutom simmade faktiskt Odysseus i dagar och nätter genom stormande hav innan han spolades i land på Fajakernas ö.

Vi turas om att passa ägodelarna. Jag slänger mig i böljan. Ha, nästan inga vågor alls. Jag skuttar lätt som en fjäder över de vita kammarna. Detta är livet! Konferensen, arbetsstressen, allt sköljs av mig. Jag älskar ju havet, det är mitt element, en gång skall jag liksom lord Byron minsann simma över Hellesponten, jag har till och med köpt en våtdräkt och börjat träna hemma i Bjursjön. Och detta är Atlanten! Thalatta, thalatta!

Ett ögonblicks oaktsamhet, en sekunds avslappning och en stor dos hybris (ὕβρις). En jätteväg från ingenstans tornar upp sig över mig. Den välter mig omkull, jag snurrar runt och har ingen aning om vad om är upp och ned. Stranden är där någonstans, eller är det himlen? Det hela är mycket obehagligt (+ hoppas att mamma och pappa inte läser detta – jag var faktiskt i princip försiktig). Tilltufsad staplar jag i land. Var är jag? Rio? Bjursjön? Ithaka?

Någon vinkar till mig. Det är min kollega P – Penelope Davies från Austin, Texas.

Penelope väntar på mig på stranden, och nu jag är hemma igen.

Klockan började närma sig sex på tisdagskvällen. Jag såg ut genom mitt fönster i Rom. De första blå aningarna av skymning flöt genom trädgården. Det var dags för dagens Homeros-lektion. Jag hade förberett datorn, böckerna och textutdragen på skrivbordet, och kopplat upp mig till det så kallade digitala klassrummet. Kursen ges nämligen både på campus och via nätet, och studenterna som följer nätvarianten finns inuti Karins dator, ger ibland små livstecken ifrån sig, och glöms bort igen när diskussionerna i det verkliga klassrummet blir för intensiva. Ida och jag hade sett fram emot att få prova på nätvarianten, först nu, när jag var i Rom, och sedan veckan därpå, när Ida skulle vara i Sao Paolo för en konferens. Det skulle nästan bli själva höjdpunkten, tänkte vi oss, att i Odysseus fotspår befinna oss långt hemifrån men samtidigt, genom själva texten, ändå vara hemma.

Och ändå tvekade jag att sätta mig framför datorn. Plötsligt kändes allt så avlägset. Jag såg ut genom fönstret igen. Rom! Jag hade mycket hellre velat sätta mig med de medeltida romerska pilgrims-itinerarier jag skulle rekonstruera, eller gå ner i köket och ta ett glas vin, eller bara fortsätta betrakta skymningen och lyssna efter fåglarnas tystnande läten från pinjerna i parken. Jag noterade min tvekan med viss förvåning, men satte mig ändå framför skärmen och väntade in kursdeltagarna. Där dök Karin upp i en ruta, där kopplade Ida upp sig från Uddevalla – det var visst snöstorm i Göteborg, och hon hade inte kunnat ta sig till universitetet. Så hördes de övriga studenternas röster, men jag kunde inte se dem. Och så visade det sig att de andra inte kunde höra mig, hur jag än försökte mixtra med inställningarna. Jag syntes i alla fall i bild i en liten ruta, och kunde förmedla korta inlägg via ett chattfönster, som ingen ändå lade märke till trots att jag frenetiskt vinkade och signalerade i bildrutan.

Men så tog textläsningen vid, och som vanligt drogs jag obevekligt in i den homeriska världen, där jag satt stum och lyssnade till Karins och studenternas översättningar. Det jag alltid har tyckt bäst om med textläsning, både på grekiska och latin, är att texterna är så oerhört rika på innebörd att man kan stanna vid nästan varje ord för att låta associationer, poesi, etymologi och kontext driva en långt, långt bort i tanken. Och det gör det alltid omöjligt att hinna med den tilltänkta textmängden, för det är omöjligt att inte fördjupa sig i de där diskussionerna: det är ju de som är själva meningen med allt vi gör, vi som läser klassiska språk. En hel värld. Så vid scenen där Thetis, Akilles mor, bönfallande omfamnar Zeus knän, och dessutom lite förvånande griper honom om hakan, var vi tvungna att reda ut begreppen kring hakor och knän. Karin berättade att knäna ofta sågs som själva centrum för livskraften – när de grekiska hjältarna sårades och dödades i strid, var det de sviktande knäna som symboliserade deras fall. Detta grep mig på något sätt. Darriga ben förknippat med mod och strid. Det heroiska i att vara skakig i knäna. Ben och knän som symbol för kraften att hålla sig uppe och hålla sig vid liv. Akilles, som är odödlig överallt i kroppen utom i hälen.

Utanför fönstret gick månen upp, nästan full, bakom de mörka pinjeträden. Klockan sju ljöd kvällsringningen från kyrkorna. Men det kunde ju inte de andra deltagarna höra, eftersom mitt ljud inte gick fram. ”Nu ringer alla klockor i Rom”, skrev jag i chattfönstret. En annan nätstudent svarade: ”Vesper”. När lektionen var slut, stängde jag av datorn och lade undan Homerospapperen. Och Rom tog över mitt medvetande igen som ett hav som rullar in över stranden utan att fråga efter vad som blir kvar och vad som spolas bort.

Tillbaka i Göteborg igen hade jag workshop med några kolleger i latin och grekiska. Vi läste Manuel Chrysoloras brev från början av 1400-talet, där han beskriver och jämför Rom och Konstantinopel för kejsaren hemma i Bysans. Chrysoloras refererar till en senantik grekisk författare, Libanios, som en gång skrev om Rom att staden nästan inte kunde betraktas som en del av jorden, utan av själva himlen, så makalös och överväldigande vacker var den. Det var inte konstigt, skrev Libanios, om den som besökte Rom glömde både sina vänner och sitt vanliga liv där hemma. ”Och då var det ändå en grek som skrev detta!” anmärker Chrysoloras tusen år senare. ”Ändå en grek”, vad menar han med det? undrar jag.  ”Jo, men grekerna var ju aldrig imponerade av något annat än Grekland”, förklarar grek-kollegan Mikael. Men mot Rom hade de ändå ingenting att sätta emot. ”Och det stämmer ju”, säger Mikael, som själv också nyss varit i Rom. ”När jag är i Rom vill jag lämna allt annat och bara ägna mig åt Romforskning.” Och då slår det mig: det var ju precis det som hände mig den där kvällen. Till och med Homeros, poeternas poet, och Iliaden, sångernas sång, förbleknade under Roms himmel. Och om detta vittnar Libanios, Chrysoloras, och Mikael och jag, med ett millennium mellan varje vittnesmål.

Och så skriver Ida från Sao Paolo. ”Jag hinner faktiskt inte koppla upp mig härifrån, och jag hinner inte blogga heller – jag måste förbereda mitt konferens-paper, och så är det någon bar dit man ska gå för att se solnedgången…”

Ungefär samtidigt som jag för mig själv formulerat att det enda jag just nu vill är att bokstavera mig fram genom Iliaden varje tisdagskväll i vintermörkret, inser jag med lika förfärande kraft att ett möte i bostadsrättsföreningen är inbokat just kommande tisdagskväll. Lektionen börjar klockan 18. Mötet klockan 18.30. Om jag skyndade mig skulle jag hinna från universitetet till styrelsemötet på tio minuter. Då skulle jag kunna vara med på lektionen i åtminstone tjugo minuter. Och jag var helt enkelt tvungen att vara med, eftersom vi skulle börja med vers 206, där Athenas epitet γλαυκῶπις (glaukopis) introduceras.

Redan i slutet av förra lektionen hade Athena gjort sitt inträde i Iliaden, enligt samma modell som alltid när de gudomliga tar sig ner från Olympen: en jordisk situation kräver ett omedelbart avgörande, som tvingar gudarna att ta mänsklig gestalt, ibland som sig själva, ibland i förklädnad. I Odysséen framträder Athena oftast förklädd, men här uppträder hon som sig själv. Akilles har just dragit sitt svärd mot Agamemnon, men då står Athena plötsligt bakom honom och drar honom beslutsamt i håret (som för övrigt beskrivs som ξανθός, xanthos = gyllene, ljust) för att hindra honom. Akilles vänder sig om och känner genast igen henne: för hennes ögon ”lyste förskräckligt”. Och så, några rader längre fram, får hon sitt epitet ”glaukopis”. Det här ordet har genererat nästan lika många översättningsförslag som Odysseus’ epitet ”polytropos” (ett ord som fått förnyad uppmärksamhet genom Emily Wilsons nyöversättning av Odysséen). En vanlig tolkning är ”uggleögd” – uggla kan nämligen heta γλαύξ (glaux) på grekiska. Men det hela kompliceras av att γλαυκός (glaukos) också kan betyda glänsande och glimmande, och användas om till exempel havet. Först ”senare”, enligt det grekiska lexikonet Liddell-Scott-Jones, får ordet sin vaga betydelse av blå, grön, blågrå – förmodligen just med hänvisning till havet – och kan tydligen appliceras på allt från druvor till oliver och vinlöv.

Ugglan som symbol förknippas traditionellt med Athena, men ugglor förekommer inte i Iliaden eller Odysséen, skriver Simon Pulleyn, som är författaren till en omfattande Iliad-kommentar som vi använder på lektionerna. Men han håller ändå på uggleteorin. Varför det? ”I favour the view that Athena is like an owl, just as Hera is like a cow”, skriver han. Men varför skulle förekomsten av ett djur bevisa ett annat? Filologen i mig revolterar mot denna bevisföring. Och intressant nog finns det också ett latinskt ord som beskriver Athenas ögon: i De Natura Deorum (”Om gudarnas natur”) skriver Cicero om att Minerva (Athena på latin) har ”caesios oculos” medan Neptunus, havsguden, har ”caeruleos oculos”. Caeruleus betyder havsblå eller havsgrön och är en färg som ofta appliceras på havsvarelser. Men också här verkar det som om tolkningen av vad ”caesius” betyder med samma tveksamma  argumentation utgår ifrån att det måste vara en färg, eftersom ”caeruleus” är det. Och ändå, visar det sig, kan etymologin hos ”caesius” ledas tillbaka till latinets ”caedo”, ett verb som betyder ”skära”. Saken är ju klar, tycker jag: Athenas ögon är skarpa, glänsande och skrämmande, men färgen på dem har ingenting med epitetet att göra. Jag tänker på hur skarpt glittrande ett grekiskt hav kan vara och hur ögonen bländas av blänket. Så var det för Akilles att se in i Athenas ögon! Jag bespetsar mig på att föra fram min teori på lektionen.

Precis som jag misstänkt hinner vi knappt börja förrän jag måste gå. Jag refererar i ilfart min läsning av Cicero-citatet, levererar min åsikt i färgfrågan, och så packar jag ihop mina papper och rusar iväg. När jag smiter ut genom dörren hör jag diskussionen ta sin början: ”Men har inte ugglor bruna ögon?” ”Nej, gula!” Medan jag halkar fram över de isiga gatorna på väg hemåt framstår just den korta dialogen som själva symbolen för hur humanistisk kunskap kan leda vart som helst och att inga frågor är för ovidkommande när det gäller att gå på djupet med en nästan tretusen år gammal text.

Jag kom för sent till styrelsemötet.

Så dök hon upp, den uggleögda gudinnan Athena (θεὰ γλαυκῶπις Ἀθήνη). Akilles verkar mest irriterad: “Vad gör du här nu igen”? utropar han, och forskningen undrar vad han menar med igen. De har ju inte träffats tidigare i vår Iliad. Och visserligen är Akilles son till en gudinna, men säger man verkligen så till Athena, som kommer för att hjälpa till? – “Du här igen! Varför då?” Det verkar lite väl hybrisartat, tycker jag.

Homeros (eller vem det nu är som satt ihop eposet) fortsätter: “Honom svarade strax den uggleöga Athena”. Men vad betyder egentligen γλαυκῶπις? Kommer ordet från γλαῦξ, uggla, eller har det med γλαυκὀς, ett adjektiv som har med en färg, att göra? Och vilken färg? Enligt vår kommentar, som hänvisar till P. G. Maxwell-Stuarts Studies in Greek Colour Terminology, 1981 (som nu känns som ett måste i varje homeriskt hem) skall det betyda “klarblå”. Andra talar om “skinande”, “glimrande” eller “grå/blå”. Glaukom, alltså grön starr, skall också stamma från γλαυκὀς, i betydelsen blå-grön. Anna, som fattat kärlek till det grekiska havet, lutar åt att Athena har havsblå ögon , men jag kan inte släppa ugglan. De hänger ju så tätt samman i klassisk tid, Athena och hennes uggla.

– “Har ugglor verkligen blå ögon?” frågar jag, just som Anna måste lämna lektionen för att gå på ett möte. – “Nej, de är gula”, svarar student O, som kan allt. “Gula? Jag trodde de var bruna”, säger jag, och tänker helt utan rimlighet på Ugglan Helge i Från A till Ö. Nu vill jag inte att Athena skall ha gula ögon, för det låter inte alls gudinnestiligt. Blå tror jag inte heller på. Nä, stiliga, stora och kloka ögon, bestämmer jag mig för att γλαυκῶπις måste betyda. Gudinnan Hera beskrivs ju förresten som βοῶπις, “koögd” och det har man minsann alltid fått lära sig skall tolkas som att hon har stora, vackra, bruna ögon. Och har man en gång lärt sig att det är så, då är det så.

Jag brukar inte tänka på ugglor, men nu börjar jag plötsligt se dem överallt. Det är som när man väntar barn och världen plötsligt svämmar över att gravida magar. Eller när man just fått barn och alla ens medmänniskor från en dag till nästa utrustats med barnvagnar. Sedan när man inte är gravid och inte har småbarn längre så försvinner de, magarna och barnvagnarna. Det hela är mycket mystiskt. Men nu, alltså – ugglor! Ugglor på foton, artiklar om ugglor, ugglor i mossen. Picasso tyckte om ugglor, det finns 150 arter av ugglor, ugglor har tre ögonlock – ett för att blinka, ett för att sova och ett för att rengöra ögat – min pappa påminner mig om att ugglor ju har mycket bra nattsyn (har Athena också det?). Nästa gång jag hör en uggla hoa kommer jag, övertygad om att det är Athena, utropa: “Du här igen! Varför då?”

Någon timme innan det är dags för vår Homeros-lektion nummer 3 kommer ett meddelande från Ida. Hon sitter och pluggar grekiska på UB och har nu hamnat i hungersnöd när det visat sig att Humanistens fik var stängt. ”Skulle du kunna ta med en banan eller något?”

Jag gör i ordning en liten matlåda inklusive banan, och tänker på vilken tur det är att vi går den här kursen tillsammans, i dualis. Ja, det är egentligen själva förutsättningen. Strax före jul när Ida föreslog att det var nu eller aldrig vi skulle göra verklighet av våra Homerosdrömmar trodde jag aldrig att vi skulle hinna, inte med allt annat som tiden och orken inte räcker till, och mitt i den mörkaste och tyngsta delen av läsåret. Och nu vill jag inget hellre än att det ska vara tisdag igen så att vi ska få veta hur beskrivningen av Pallas Athenas ögon egentligen ska tolkas eller att det finns så många grekiska partiklar att inte ens Karin har koll på alla. I sin synbarliga småskalighet känns det som ett av de där livsdefinierande projekten som man genomför trots allt annat, bara för att man helt enkelt måste, utan att man vet riktigt varför.

Jag står i köket med Idas matlåda och tänker på måltider. Hur måltider definierar samhörighet och civilisation, hos Homeros och idag. Jag tänker på minnesvärda måltider som Ida och jag delat genom åren: en sen supé på Bar Centro när Ida jämförde ätandet av ostron med känslan av att dyka ned i ett salt, kallt hav för första gången efter en tung sjukdomsperiod, och den där gången i Rom när vi hade arbetat oss igenom hela Museo delle Terme och åt lunch på en tavola calda vid piazza della Repubblica och bordet bara fylldes av fler och fler rätter, vinflaskor, vattenflaskor. ”De grepo sig an med de väntande, färdiga rätter”, som det om och om igen heter i Odysséen, i Lagerlöfs översättning. I Odysséen är det kött och bröd man äter till vinet. Och det är osannolika mängder kött som ständigt går åt, till middagar och till offer. Hekatomb kallas det särskilda offret av hundra oxar (ἑκατόμβη, av ἑκατόν, hundra, och βοῦς, oxe), men man är inte säker på att det verkligen alltid, eller ens någonsin, såg ut så i praktiken, förklarar Karin. Förnuftiga forskare har påpekat att småskaliga jordbrukssamhällen knappast skulle ha klarat av en sådan decimering av sina hjordar. Det finns till och med teorier om att offret fått sitt namn av att man tvärtom hoppades få hundra oxar.

Med den man delar en måltid är man inte fiende. Måltider beseglar vänskapsband även mellan främlingar. Det som grep mig starkt vid läsningen av Odysséen var just detta: så fort någon främmande person dök upp eller drev iland på stranden (alltid på stranden, det mångbrusande havets strand), bjöds han in (ja, alltid han, om det inte var fråga om Athena förklädd till man) till att dela måltiden med dem han hamnat hos. När Odysseus’ son Telemachos anländer till kung Menelaos i Sparta är det ingen brådska med id-kontrollen: ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. Först efter att ha suttit ned och delat bröd, kött och vin med sin värd får Telemachos presentera sig och sitt ärende. När Odysseus, skeppsbruten, kommer till fajakerna och hittas halvnaken på stranden av kungadottern Nausikaa sker samma sak. När jag läste de här passagerna var rapporteringen kring flyktingkatastrofen i Medelhavet som mest intensiv. Samma hav, samma värld, ett annat samhälle. Just om denna så kallade xenía, den närmast religiöst iakttagna gästvänskapen hos grekerna, skrev jag då också några rader om i en essä för OBS i P1.

Äter man även i Iliaden? Vi har inte sett till några måltidsreferenser än i texten. Kanske är det med detta krigets epos lite som i dagens actionfilmer där huvudpersonerna aldrig behöver äta frukost eller gå på toaletten. Kanske är kriget själva motsatsen till måltiden. Jag toppar Idas matlåda med nötter och några bitar ost för den rätta arkaiska touchen och beger mig mot Humanisten.

Förra året bestämde jag mig för att läsa om Odysséen (i Svenska Akademiens nyutgåva av Erland Lagerlöfs hundra år gamla översättning). Jag blev helt uppslukad. För varje nytt kapitel undrade jag hur det skulle gå för Odysseus, fast jag mycket väl kände till hela historien och verkligen visste hur det skulle gå: han skulle klara sig undan alla faror längs färdvägen och till sist komma hem till Ithaka. Men det som fångade mig till och med mer än intrigen var versen. Jag insåg till min förvåning att jag inte kunde läsa texten på vanligt sätt, och låta ögat snabbt och ljudlöst löpa över raderna. Istället var jag tvungen att läsa långsamt, versrad för versrad, och höra varje ord ljuda tyst i huvudet i en oändlig följd av suggestiva hexametrar. Versfötterna – daktylerna och spondéerna – bar inte bara rytmen, utan också förståelsen. Det gick inte att slarva sig igenom, och inte att läsa fort. Hexametern fyllde mig inombords och vaggade mig fram genom texten som vågor (eller ”havets väldiga ryggar”, som de kallas i Odysséen).

Som modest målsättning inför vår Homeros-lektion nummer två bestämde jag mig för att först och främst ta ut versmåttet i det avsnitt vi skulle läsa. Att skandera hexameter på latin är något jag själv tycker att jag är ovanligt bra på, och också något av det roligaste med att läsa latinsk poesi. Men grekiskan betedde sig annorlunda. Fler diftonger, fler vokalmöten, fler konsonanter som bestod av två olika ljud – allt detta gjorde att det var oväntat svårt att dela in stavelserna i långa och korta. Jag förberedde mig ändå så gott jag kunde. Även om verbformer och substantivändelser fortfarande inte ville falla på plats kunde jag åtminstone läsa orden i rätt rytm, och frambringa en ström av ljud som jag visste innehöll mening, men inte vilken. När jag gick till lektionen på kvällen hängde fullmånen över Humanisten. Under den ska vi sitta och läsa Homeros, tänkte jag.

Som Karin lovat slapp Ida och jag översätta, men vi rodde i alla fall i land med att skandera kortare partier, och Ida lyckades till allmän förtjusning uttala det osannolika ordet πολυφλοίσβοιο (polyfloisboio), ett stående epitet till havet, med betydelsen ”mångbrusande” (och troligen ljudhärmande). När Apollon dök upp i texten och hans pestbringande pilar rasslade i kogret var ordet för detta ἔκλαγξαν (eklangxan), ett verb som också – enligt den kommentar som Karin konsulterade – kunde betyda ljuda och ropa, men ibland även betecknade tranors läten. Eklangxan. Att få sitta i en upplyst lektionssal medan mörkret föll utanför fönstret, och uppehålla sig vid ett ord i taget, nyanser, små betydelseskillnader som forntida filologer med oändligt gott om tid skrivit oändligt många artiklar om, samtidigt som förståelsen av orden fortfarande låg oändligt långt borta, någonstans vid horisonten, trots att ljudet av dem ljöd och ljöd när vi läste… Jag känner ofta att jag inte riktigt identifierar mig med yrkesrollen som filolog, det vill säga en som älskar grammatik och syntax och noggrant polerade textutgåvor, men nu var det plötsligt bortom allt tvivel att jag faktiskt var filolog i ordets bokstavliga bemärkelse: en som älskar ord.

Efter lektionen gick Ida och jag hem till mig och åt middag. David hade ställt fram vin och ost och medan vi intog denna ganska homeriska måltid (cyklopen i Odysséen är ju faktiskt yrkesverksam som herde och ostproducent) fortsatte vi prata om grekiskan och övade oss på att säga πολυφλοίσβοιο och repetera alla stående epitet som dykt upp i texten: den snabbfotade Achilles, den skönhårade Leto, de välbenskenade achajerna, den fjärrskjutande Apollon, den vitarmade Hera. När jag följt Ida till gästlägenheten och gick tillbaka till vår port lyste månen fortfarande högt på den mörka himlen. Jag tänkte på Apollon och hur han i sin vrede beskrevs ”gå fram liksom natten” i textstycket vi nyss läst. Några fåglar ropade plötsligt, flygande över hustaken. Var det så Apollons pilar lät? Eklangxan.

I tisdags hade vi lektion två. Så här var det, tror jag (Ida):

Lättast: βῆ. Uttalas bä. Betyder ”han gick” och är en lång stavelse, som man därför vet skall betonas om man skanderar. Eller ja, lätt och lätt. Enligt vår lärare Karin är det aorist av baino (βαίνω) i tredje person singularis. Och baino minns vi nästan, eller vi kommer i varje fall ihåg att vi tidigare kunnat det, eftersom ordet finns i Xenofons Anabasis, som betyder uppgång eller uppmarsch. Men nej, säger student O, som kan allt om sanskrit och det indoeuropeiska, det kommer inte från baino utan från ett annat ord, som jag nu glömt vilket. Det blir för mycket. Vi får gå på frökens linje. Bä som aorist av βαίνω.

Roligast: πολυφλοίσβοιο. Det står i genitiv för att det hör ihop med θαλάσσης, havets. Πολυφλοίσβοιο betyder ungefär högljudande, och det är gamlingen Chryses, som går längs det rytande havets strand παρὰ θῖνα πολυφλοίσβοιο θαλάσσης. Det skall vara onomatopoetiskt, polyfloisboio och jag försöker föreställa mig hur det dånar och stormar i själva ordet, men när man uttalar det låter det mångfladdrigt snarare än mäktigt larmande. I Odysséen är havet vinrött, i Iliaden polyflojsbojs.

Konstigast: Att Apollon kallas Smintheus, som kommer från ordet mus. Det är en sådan sak man inte ser när man hastar igenom den översatta texten, men som plötsligt står där och ser märkligt ut i lektionssalens långsamt framtalade grekiska. Varför mus? Fanns det en staty av Apollon trampandes på en mus i staden Chryse? (Den gamle prästen heter Chryses, hans dotter Chryseis och ja, de kommer från Chryse). Musen här är underlig och vi skrattar åt den och dess många tolkningar.  Student O har läst att det fanns en nordgrekisk festival där Apollo hyllades för att han avvärjde fältmöss. Men läser man hela passagen igen inser man att Apollon och hans epitet inte är det minsta lustigt. Det är fasansfullt. Guden, hotfull och liknande natten, skickar med sina rasslande pilar pest, hämnd, död och skräck: på alla håll ses akajernas likbål brinna.

Snällast: David, som ordnat mat och dryck till den homeriska kvällskomsten. När vi genomfört vår Anabasis till Teknologgatan får vi ost, vin, bröd och kål. Och när vi grundligt stillat vår lust att äta och dricka kommer orden åter: κῆρ, i sitt hjärta, κλαγγὴ, klang, κνίση, offerrök. Och polyfloisboio förstås. Vi säger det om och om igen och skrattar lika mycket varje gång. Polyfloisboio, polyfloisboio, polyfloisboio. David lämnar bordet och jag förstår honom.

Anna följer mig till gästrummet. När jag skall somna räknar jag inte får. Men jag tänker om och om igen: bä (βῆ).

I somras satt jag på en strand i Grekland och läste Odysséen och undrade hur man gör för att komma hem. Eposet handlar ju om herr O som kommer hem, fast sedan åker han bort igen, direkt efteråt. Det är lite konstigt, tycker jag. Att han måste bort igen så fort han kommit hem. Jag har tänkt att skriva en bok någon gång som skall heta Hemkomst, eller Nostos, som är det grekiska ordet. För jag undrar mycket varför Grekland är det enda stället jag känner mig helt hemma på, och inte, som herr O, vill lämna igen.

I mitt huvud finns också grekiskan. Den som jag inte pluggat sedan 1980-talet, i Lund, då vi läste i Ponténs lärobok om hur tiden är människans lärare. Vi läste Xenofon och Platon också, och jag tentade för Stig Y. Rudberg, och jag minns att jag fnissade varje gång jag ringde på hans rum och lampan lyste ”Stig in”. Inte har jag glömt allt om hur man gick parasanger och sjöng pajaner, och nog kan jag rätt kvickt identifiera kasus och satsdelar och sånt. Men verbformerna? Aoristen, den som enligt en lärare i Lund i grunden förändrar ens liv?! Nä, den är både hopplöst svår och bortglömd.

Karin börjar lektionen med att gå igenom den homeriska frågan. Jag bryr mig egentligen väldigt mycket om den homeriska frågan och muntlig tradition och sådant, men inte nu. Just nu vill jag bara komma till orden. De två yngre studenterna mitt emot Anna och mig kan alla ord, och de har många etymologiska ordböcker både framför sig och inne i sina huvuden. Orden! I begynnelsen var Vreden. Jag inser nu att adjektivet oulomenēn hör ihop med vreden, mēnin (i ackusativ), och att vreden inte bara sänder tusende kval, som i de svenska översättningarna, utan att själva vreden i sig är fördärvlig. Sex ord in i  första sången av Iliaden har jag faktiskt lärt mig en sak. Aoristen får komma tillbaka efter hand.

Grälet mellan Agamemnon, som är Atrid och härskare över människorna (ἄναξ ἀνδρῶν) och Akilles, som är ädel, beskrivs i dualis, tvåtal. Det är ju hopplöst för oss som glömt det mesta, fast ändå fint. Att verbformerna och pronomina pekar ut bara dem. Bara de två. Jag tänker att själv begreppet dualis säger något om Anna och mig och den här bloggen och försöket att komma tillbaka till det grekiskan. Inte för att vi bär på någon vrede, utan för att vi gör detta tillsammans, i dualis.