Lektion 8 (Anna). Förmedlingen

Varken Ida eller jag kunde komma in till Humanisten på tisdagskvällen, så vi bestämde oss för att båda vara med via nätet istället. Ida från Uddevalla och jag från Göteborg. Ida i sitt arbetsrum och jag i soffan med två hundar bredvid mig. Tänk vad det är fantastiskt, funderade jag, att tekniken gör detta möjligt, och att vi är välkomna till det virtuella klassrummet oavsett om vi befinner oss i Rom eller Rio de Janeiro. Och det är kanske ett koncept som passar extra bra för humaniorastudenter, som är en ytterst heterogen grupp åldersmässigt, yrkesmässigt och geografiskt. Humanioraämnena angår alla och är tillgängliga för alla. Humanioras portar är breda och ständigt öppna.

När jag tog ut hundarna på en tur strax innan lektionen skulle börja föll några snöflingor. För mig kommer den här Homeros-kursen alltid att vara förknippad med just snö och kyla. Den längsta vintern på länge, mörka kvällspromenader till universitetet på isiga gator. Kylan verkar hålla i sig över påsk och veckan därpå har vi den sista lektionen. Då kanske våren kommer.

Så började lektionen, och tekniken krånglade. Jag kunde äntligen få fram ljud från mitt håll, men i gengäld uppstod ett biljud som kvittrade, gnisslade och sprakade så fort någon sa något. Mikrofonen i själva klassrummet tycktes inte fungera och ingen av nätstudenterna hörde vad studenten O sade. Jag råmade fram mina versskanderingar in i datorns mikrofon för att de andra skulle höra. En viss fördröjning av ljudet gjorde att alla lätt började prata i munnen på varandra. Men allt det där motståndet stämde på något sätt överens med svårigheterna i att läsa själva texten, att höra vad författarrösten försöker förmedla tvärs över århundradena, att själv få fram mening i ordslingorna och syntaxen.

Ljudet. Så centralt det är för läsningen. När vi läser texten högt lever den igen, och Helena och Paris och Akilles och Hektor blir omsjungna igen och igen, så som Helena själv förutspår i Iliaden: man kommer att sjunga om oss i framtiden. I Odysséen träder en bard in i festsalen och sjunger sångerna om det trojanska kriget, och Odysseus inte kan hålla tillbaka tårarna. De där hisnande fågelperspektiven när texten höjer sig över sig själv och talar om sig själv och om sin förmedling. Och när vi läser texten högt och skanderar ord för ord, skapar vi ett slags sång, även om vi inte har en aning om hur det lät när sångerna sjöngs på den tiden. Min röst, som försöker nå fram via nätet, skapar liv i sången, ljuder liv i sången. Studenten O, vars röst knappt hörs, fyller liv i texten, fortsätter förmedlingen.

Det är inte bara ljudet som skapar liv i texten. Det som sker igen och igen under vår läsning är också att dess själva innehåll drabbar oss och förmedlar känslor som upplevts igen och igen ända sedan verken skapades. Akilles jagar Hektor runt, runt Trojas stadsmurar, men han hinner aldrig upp honom, och Hektor hinner aldrig helt undan. Det är som i en dröm, förklarar texten, en sådan dröm där du varken förmår förfölja eller fly. Vem har inte drömt sådana drömmar? I tretusen år och mer har man drömt sådana drömmar. Så till slut, genom gudomligt ingripande, sätter Akilles in dödsstöten på Hektor, och förolämpar och skymfar honom medan livet rinner ur honom. Det är en oerhört grym scen. Jag får tårar i ögonen och tänker att det är tur att jag sitter hemma framför datorn där ingen kan se mig. Men så säger Karin: ”Det är fruktansvärt gripande”, och jag inser att jag inte är ensam om att bli berörd. Ida lyfter fram Hektor som sin specielle favorit; jag har aldrig tidigare begrundat vare sig honom eller Akilles något närmare, och ändå grips jag av Hektors öde. Eposens allmängiltighet, mänsklighetens kontinuitet.

Så är lektionen slut. En efter en kopplar ner sig och loggar ut. Ljudet tystnar, förmedlingen upphör, jag slår igen datorn. Men inuti den och inuti mappen med mina Homerospapper och mellan pärmarna på mina pocketutgåvor med de svenska översättningarna av Iliaden och Odysséen ligger nycklarna till den homeriska världen och väntar på nästa läsning och nästa läsare.

Lektion 7 (Ida). Penelope

Jag är i Brasilien. Närmare bestämt i Rio de Janeiro. Eller rättare sagt, när jag skriver detta är jag hemma i Uddevalla igen, men jag låtsas vara tillbaka i Rio för att kunna skriva om lektion 7, som jag visserligen helt missade, men som ändå var en dag med homeriska händelser. Jag hade nu planerat för att delta via nätet, både under lektion 6, från Sao Paolo, och denna dag, från Rio, och till och med packat med Karins gloslistor. Jag var så förtjust i själva tanken – att utslängd på amazonernas kontinent koppla upp sig för att skandera Iliaden, det vore ju übercoolt, helt enkelt.

Men livet tyckte att det var en dum idé att läsa Homeros i Rio. Livet tyckte att det var bättre att passa på att se staden. Livet tyckte också att det vore taskigt mot min kollega, vän och resesällskap P att säga ajöss i två timmar på grund av Akilles vrede. Så, där i regnet, när jag strosade genom klostret Sao Bento, lyssnade på gudstjänstens sång och betraktade guldets överdåd, skrev jag till Karin: Nej, det går inte, kan inte lämna min kollega i sticket. Rio nu, Homeros senare.

IMG_0462
Mycket guld. Ingen Homeros.

Jag var en uselt påläst Rioresenär. Det var så stressigt med allt innan jag kom iväg till Brasilien att jag bara damp ner i Rio utan någon koll på så mycket mer än att där finns en sockertopp och en Jesusstaty. Men min kollega P hade skrivit ut en liten rutt med stilig arkitektur och med den i handen irrade vi runt bland hippiemarknader, färgglada trappor (Selaron), välkänt café i kolonial stil (Columbo), Mayainspirerad katedral, sagda toppar (Socker- och Jesusförsedd) och en och annan Caipirinha (mycket stark drink). Häftigast av allt var nog ändå den kungliga läsesalen, 1800-tals biblioteket med den största samlingen av portugisiskt litteratur utanför Portugal. Denna gotiskinspirerade bokkatedral har röstats fram som ett av världens vackraste. Man förstår varför. Inga moderna bollhav, inga internetcafé i sikte. Bara riktiga böcker, riktiga hyllor, riktiga trappor och riktiga skyltar. Men heller ingen relik – många satt där och arbetade. Det tyckte jag om.

IMG_0521
Här finns nog en och annan Homeros.

Havet vill man alltid till, var man än är, och i Rio bär alla vägar till Copacabana och Ipanema. Här joggas det, tränas, visas muskler, spelas fotboll, surfas, äts och badas. Bada! Vi måste ju bada! Nu skall man vara väldigt försiktig med badandet på Copacabana. Här finns massa lömska underströmmar som kan dra ut den starkaste simmare i djupet. Någonstans i mitt inre ekar pappas röst när jag åkte hemifrån: Akta dig för vågorna på Copacabana; de är livsfarliga! (det var samtidigt som han berättade om en konferensdeltagare som gick ut och promenerade i Rio och aldrig kom tillbaka; ni vet, sånt där man vill veta precis innan man stänger resväskan).

IMG_0565
At the Copa.

Bäst (om man inte älskar att surfa) är att bada i norra eller södra ändan av Copacabana där vågorna är mildare. Men på grund av diverse färgglada inköp längs stranden hade vi hamnat mitt på ungefär. Inget att göra, i havet skall man, detta är Copacabana, once in a lifetime, och dessutom simmade faktiskt Odysseus i dagar och nätter genom stormande hav innan han spolades i land på Fajakernas ö.

Vi turas om att passa ägodelarna. Jag slänger mig i böljan. Ha, nästan inga vågor alls. Jag skuttar lätt som en fjäder över de vita kammarna. Detta är livet! Konferensen, arbetsstressen, allt sköljs av mig. Jag älskar ju havet, det är mitt element, en gång skall jag liksom lord Byron minsann simma över Hellesponten, jag har till och med köpt en våtdräkt och börjat träna hemma i Bjursjön. Och detta är Atlanten! Thalatta, thalatta!

Ett ögonblicks oaktsamhet, en sekunds avslappning och en stor dos hybris (ὕβρις). En jätteväg från ingenstans tornar upp sig över mig. Den välter mig omkull, jag snurrar runt och har ingen aning om vad om är upp och ned. Stranden är där någonstans, eller är det himlen? Det hela är mycket obehagligt (+ hoppas att mamma och pappa inte läser detta – jag var faktiskt i princip försiktig). Tilltufsad staplar jag i land. Var är jag? Rio? Bjursjön? Ithaka?

Någon vinkar till mig. Det är min kollega P – Penelope Davies från Austin, Texas.

Penelope väntar på mig på stranden, och nu jag är hemma igen.

Lektion 5 (Anna). Resan

Klockan började närma sig sex på tisdagskvällen. Jag såg ut genom mitt fönster i Rom. De första blå aningarna av skymning flöt genom trädgården. Det var dags för dagens Homeros-lektion. Jag hade förberett datorn, böckerna och textutdragen på skrivbordet, och kopplat upp mig till det så kallade digitala klassrummet. Kursen ges nämligen både på campus och via nätet, och studenterna som följer nätvarianten finns inuti Karins dator, ger ibland små livstecken ifrån sig, och glöms bort igen när diskussionerna i det verkliga klassrummet blir för intensiva. Ida och jag hade sett fram emot att få prova på nätvarianten, först nu, när jag var i Rom, och sedan veckan därpå, när Ida skulle vara i Sao Paolo för en konferens. Det skulle nästan bli själva höjdpunkten, tänkte vi oss, att i Odysseus fotspår befinna oss långt hemifrån men samtidigt, genom själva texten, ändå vara hemma.

Och ändå tvekade jag att sätta mig framför datorn. Plötsligt kändes allt så avlägset. Jag såg ut genom fönstret igen. Rom! Jag hade mycket hellre velat sätta mig med de medeltida romerska pilgrims-itinerarier jag skulle rekonstruera, eller gå ner i köket och ta ett glas vin, eller bara fortsätta betrakta skymningen och lyssna efter fåglarnas tystnande läten från pinjerna i parken. Jag noterade min tvekan med viss förvåning, men satte mig ändå framför skärmen och väntade in kursdeltagarna. Där dök Karin upp i en ruta, där kopplade Ida upp sig från Uddevalla – det var visst snöstorm i Göteborg, och hon hade inte kunnat ta sig till universitetet. Så hördes de övriga studenternas röster, men jag kunde inte se dem. Och så visade det sig att de andra inte kunde höra mig, hur jag än försökte mixtra med inställningarna. Jag syntes i alla fall i bild i en liten ruta, och kunde förmedla korta inlägg via ett chattfönster, som ingen ändå lade märke till trots att jag frenetiskt vinkade och signalerade i bildrutan.

screenshot
Karin, Ida och jag i våra små bildrutor under nätlektionen.

Men så tog textläsningen vid, och som vanligt drogs jag obevekligt in i den homeriska världen, där jag satt stum och lyssnade till Karins och studenternas översättningar. Det jag alltid har tyckt bäst om med textläsning, både på grekiska och latin, är att texterna är så oerhört rika på innebörd att man kan stanna vid nästan varje ord för att låta associationer, poesi, etymologi och kontext driva en långt, långt bort i tanken. Och det gör det alltid omöjligt att hinna med den tilltänkta textmängden, för det är omöjligt att inte fördjupa sig i de där diskussionerna: det är ju de som är själva meningen med allt vi gör, vi som läser klassiska språk. En hel värld. Så vid scenen där Thetis, Akilles mor, bönfallande omfamnar Zeus knän, och dessutom lite förvånande griper honom om hakan, var vi tvungna att reda ut begreppen kring hakor och knän. Karin berättade att knäna ofta sågs som själva centrum för livskraften – när de grekiska hjältarna sårades och dödades i strid, var det de sviktande knäna som symboliserade deras fall. Detta grep mig på något sätt. Darriga ben förknippat med mod och strid. Det heroiska i att vara skakig i knäna. Ben och knän som symbol för kraften att hålla sig uppe och hålla sig vid liv. Akilles, som är odödlig överallt i kroppen utom i hälen.

Utanför fönstret gick månen upp, nästan full, bakom de mörka pinjeträden. Klockan sju ljöd kvällsringningen från kyrkorna. Men det kunde ju inte de andra deltagarna höra, eftersom mitt ljud inte gick fram. ”Nu ringer alla klockor i Rom”, skrev jag i chattfönstret. En annan nätstudent svarade: ”Vesper”. När lektionen var slut, stängde jag av datorn och lade undan Homerospapperen. Och Rom tog över mitt medvetande igen som ett hav som rullar in över stranden utan att fråga efter vad som blir kvar och vad som spolas bort.

Månen
Månen går upp bakom pinjerna i Rom.

Tillbaka i Göteborg igen hade jag workshop med några kolleger i latin och grekiska. Vi läste Manuel Chrysoloras brev från början av 1400-talet, där han beskriver och jämför Rom och Konstantinopel för kejsaren hemma i Bysans. Chrysoloras refererar till en senantik grekisk författare, Libanios, som en gång skrev om Rom att staden nästan inte kunde betraktas som en del av jorden, utan av själva himlen, så makalös och överväldigande vacker var den. Det var inte konstigt, skrev Libanios, om den som besökte Rom glömde både sina vänner och sitt vanliga liv där hemma. ”Och då var det ändå en grek som skrev detta!” anmärker Chrysoloras tusen år senare. ”Ändå en grek”, vad menar han med det? undrar jag.  ”Jo, men grekerna var ju aldrig imponerade av något annat än Grekland”, förklarar grek-kollegan Mikael. Men mot Rom hade de ändå ingenting att sätta emot. ”Och det stämmer ju”, säger Mikael, som själv också nyss varit i Rom. ”När jag är i Rom vill jag lämna allt annat och bara ägna mig åt Romforskning.” Och då slår det mig: det var ju precis det som hände mig den där kvällen. Till och med Homeros, poeternas poet, och Iliaden, sångernas sång, förbleknade under Roms himmel. Och om detta vittnar Libanios, Chrysoloras, och Mikael och jag, med ett millennium mellan varje vittnesmål.

Och så skriver Ida från Sao Paolo. ”Jag hinner faktiskt inte koppla upp mig härifrån, och jag hinner inte blogga heller – jag måste förbereda mitt konferens-paper, och så är det någon bar dit man ska gå för att se solnedgången…”

Lektion 4 (Anna). Färgen

Ungefär samtidigt som jag för mig själv formulerat att det enda jag just nu vill är att bokstavera mig fram genom Iliaden varje tisdagskväll i vintermörkret, inser jag med lika förfärande kraft att ett möte i bostadsrättsföreningen är inbokat just kommande tisdagskväll. Lektionen börjar klockan 18. Mötet klockan 18.30. Om jag skyndade mig skulle jag hinna från universitetet till styrelsemötet på tio minuter. Då skulle jag kunna vara med på lektionen i åtminstone tjugo minuter. Och jag var helt enkelt tvungen att vara med, eftersom vi skulle börja med vers 206, där Athenas epitet γλαυκῶπις (glaukopis) introduceras.

Redan i slutet av förra lektionen hade Athena gjort sitt inträde i Iliaden, enligt samma modell som alltid när de gudomliga tar sig ner från Olympen: en jordisk situation kräver ett omedelbart avgörande, som tvingar gudarna att ta mänsklig gestalt, ibland som sig själva, ibland i förklädnad. I Odysséen framträder Athena oftast förklädd, men här uppträder hon som sig själv. Akilles har just dragit sitt svärd mot Agamemnon, men då står Athena plötsligt bakom honom och drar honom beslutsamt i håret (som för övrigt beskrivs som ξανθός, xanthos = gyllene, ljust) för att hindra honom. Akilles vänder sig om och känner genast igen henne: för hennes ögon ”lyste förskräckligt”. Och så, några rader längre fram, får hon sitt epitet ”glaukopis”. Det här ordet har genererat nästan lika många översättningsförslag som Odysseus’ epitet ”polytropos” (ett ord som fått förnyad uppmärksamhet genom Emily Wilsons nyöversättning av Odysséen). En vanlig tolkning är ”uggleögd” – uggla kan nämligen heta γλαύξ (glaux) på grekiska. Men det hela kompliceras av att γλαυκός (glaukos) också kan betyda glänsande och glimmande, och användas om till exempel havet. Först ”senare”, enligt det grekiska lexikonet Liddell-Scott-Jones, får ordet sin vaga betydelse av blå, grön, blågrå – förmodligen just med hänvisning till havet – och kan tydligen appliceras på allt från druvor till oliver och vinlöv.

Ugglan som symbol förknippas traditionellt med Athena, men ugglor förekommer inte i Iliaden eller Odysséen, skriver Simon Pulleyn, som är författaren till en omfattande Iliad-kommentar som vi använder på lektionerna. Men han håller ändå på uggleteorin. Varför det? ”I favour the view that Athena is like an owl, just as Hera is like a cow”, skriver han. Men varför skulle förekomsten av ett djur bevisa ett annat? Filologen i mig revolterar mot denna bevisföring. Och intressant nog finns det också ett latinskt ord som beskriver Athenas ögon: i De Natura Deorum (”Om gudarnas natur”) skriver Cicero om att Minerva (Athena på latin) har ”caesios oculos” medan Neptunus, havsguden, har ”caeruleos oculos”. Caeruleus betyder havsblå eller havsgrön och är en färg som ofta appliceras på havsvarelser. Men också här verkar det som om tolkningen av vad ”caesius” betyder med samma tveksamma  argumentation utgår ifrån att det måste vara en färg, eftersom ”caeruleus” är det. Och ändå, visar det sig, kan etymologin hos ”caesius” ledas tillbaka till latinets ”caedo”, ett verb som betyder ”skära”. Saken är ju klar, tycker jag: Athenas ögon är skarpa, glänsande och skrämmande, men färgen på dem har ingenting med epitetet att göra. Jag tänker på hur skarpt glittrande ett grekiskt hav kan vara och hur ögonen bländas av blänket. Så var det för Akilles att se in i Athenas ögon! Jag bespetsar mig på att föra fram min teori på lektionen.

Precis som jag misstänkt hinner vi knappt börja förrän jag måste gå. Jag refererar i ilfart min läsning av Cicero-citatet, levererar min åsikt i färgfrågan, och så packar jag ihop mina papper och rusar iväg. När jag smiter ut genom dörren hör jag diskussionen ta sin början: ”Men har inte ugglor bruna ögon?” ”Nej, gula!” Medan jag halkar fram över de isiga gatorna på väg hemåt framstår just den korta dialogen som själva symbolen för hur humanistisk kunskap kan leda vart som helst och att inga frågor är för ovidkommande när det gäller att gå på djupet med en nästan tretusen år gammal text.

Jag kom för sent till styrelsemötet.

Lektion 4 (Ida). Ugglor

Så dök hon upp, den uggleögda gudinnan Athena (θεὰ γλαυκῶπις Ἀθήνη). Akilles verkar mest irriterad: “Vad gör du här nu igen”? utropar han, och forskningen undrar vad han menar med igen. De har ju inte träffats tidigare i vår Iliad. Och visserligen är Akilles son till en gudinna, men säger man verkligen så till Athena, som kommer för att hjälpa till? – “Du här igen! Varför då?” Det verkar lite väl hybrisartat, tycker jag.

Homeros (eller vem det nu är som satt ihop eposet) fortsätter: “Honom svarade strax den uggleöga Athena”. Men vad betyder egentligen γλαυκῶπις? Kommer ordet från γλαῦξ, uggla, eller har det med γλαυκὀς, ett adjektiv som har med en färg, att göra? Och vilken färg? Enligt vår kommentar, som hänvisar till P. G. Maxwell-Stuarts Studies in Greek Colour Terminology, 1981 (som nu känns som ett måste i varje homeriskt hem) skall det betyda “klarblå”. Andra talar om “skinande”, “glimrande” eller “grå/blå”. Glaukom, alltså grön starr, skall också stamma från γλαυκὀς, i betydelsen blå-grön. Anna, som fattat kärlek till det grekiska havet, lutar åt att Athena har havsblå ögon , men jag kan inte släppa ugglan. De hänger ju så tätt samman i klassisk tid, Athena och hennes uggla.

500px-Tetradrachm_Athens_480-420BC_MBA_Lyon
Tetradrachm från 400-talets Athen. Silvermynten kallades γλαῦκες, ugglor

– “Har ugglor verkligen blå ögon?” frågar jag, just som Anna måste lämna lektionen för att gå på ett möte. – “Nej, de är gula”, svarar student O, som kan allt. “Gula? Jag trodde de var bruna”, säger jag, och tänker helt utan rimlighet på Ugglan Helge i Från A till Ö. Nu vill jag inte att Athena skall ha gula ögon, för det låter inte alls gudinnestiligt. Blå tror jag inte heller på. Nä, stiliga, stora och kloka ögon, bestämmer jag mig för att γλαυκῶπις måste betyda. Gudinnan Hera beskrivs ju förresten som βοῶπις, “koögd” och det har man minsann alltid fått lära sig skall tolkas som att hon har stora, vackra, bruna ögon. Och har man en gång lärt sig att det är så, då är det så.

Jag brukar inte tänka på ugglor, men nu börjar jag plötsligt se dem överallt. Det är som när man väntar barn och världen plötsligt svämmar över att gravida magar. Eller när man just fått barn och alla ens medmänniskor från en dag till nästa utrustats med barnvagnar. Sedan när man inte är gravid och inte har småbarn längre så försvinner de, magarna och barnvagnarna. Det hela är mycket mystiskt. Men nu, alltså – ugglor! Ugglor på foton, artiklar om ugglor, ugglor i mossen. Picasso tyckte om ugglor, det finns 150 arter av ugglor, ugglor har tre ögonlock – ett för att blinka, ett för att sova och ett för att rengöra ögat – min pappa påminner mig om att ugglor ju har mycket bra nattsyn (har Athena också det?). Nästa gång jag hör en uggla hoa kommer jag, övertygad om att det är Athena, utropa: “Du här igen! Varför då?”

picasso-vase 1

Lektion 3 (Anna). Måltiden

Någon timme innan det är dags för vår Homeros-lektion nummer 3 kommer ett meddelande från Ida. Hon sitter och pluggar grekiska på UB och har nu hamnat i hungersnöd när det visat sig att Humanistens fik var stängt. ”Skulle du kunna ta med en banan eller något?”

Jag gör i ordning en liten matlåda inklusive banan, och tänker på vilken tur det är att vi går den här kursen tillsammans, i dualis. Ja, det är egentligen själva förutsättningen. Strax före jul när Ida föreslog att det var nu eller aldrig vi skulle göra verklighet av våra Homerosdrömmar trodde jag aldrig att vi skulle hinna, inte med allt annat som tiden och orken inte räcker till, och mitt i den mörkaste och tyngsta delen av läsåret. Och nu vill jag inget hellre än att det ska vara tisdag igen så att vi ska få veta hur beskrivningen av Pallas Athenas ögon egentligen ska tolkas eller att det finns så många grekiska partiklar att inte ens Karin har koll på alla. I sin synbarliga småskalighet känns det som ett av de där livsdefinierande projekten som man genomför trots allt annat, bara för att man helt enkelt måste, utan att man vet riktigt varför.

Jag står i köket med Idas matlåda och tänker på måltider. Hur måltider definierar samhörighet och civilisation, hos Homeros och idag. Jag tänker på minnesvärda måltider som Ida och jag delat genom åren: en sen supé på Bar Centro när Ida jämförde ätandet av ostron med känslan av att dyka ned i ett salt, kallt hav för första gången efter en tung sjukdomsperiod, och den där gången i Rom när vi hade arbetat oss igenom hela Museo delle Terme och åt lunch på en tavola calda vid piazza della Repubblica och bordet bara fylldes av fler och fler rätter, vinflaskor, vattenflaskor. ”De grepo sig an med de väntande, färdiga rätter”, som det om och om igen heter i Odysséen, i Lagerlöfs översättning. I Odysséen är det kött och bröd man äter till vinet. Och det är osannolika mängder kött som ständigt går åt, till middagar och till offer. Hekatomb kallas det särskilda offret av hundra oxar (ἑκατόμβη, av ἑκατόν, hundra, och βοῦς, oxe), men man är inte säker på att det verkligen alltid, eller ens någonsin, såg ut så i praktiken, förklarar Karin. Förnuftiga forskare har påpekat att småskaliga jordbrukssamhällen knappast skulle ha klarat av en sådan decimering av sina hjordar. Det finns till och med teorier om att offret fått sitt namn av att man tvärtom hoppades hundra oxar.

Med den man delar en måltid är man inte fiende. Måltider beseglar vänskapsband även mellan främlingar. Det som grep mig starkt vid läsningen av Odysséen var just detta: så fort någon främmande person dök upp eller drev iland på stranden (alltid på stranden, det mångbrusande havets strand), bjöds han in (ja, alltid han, om det inte var fråga om Athena förklädd till man) till att dela måltiden med dem han hamnat hos. När Odysseus’ son Telemachos anländer till kung Menelaos i Sparta är det ingen brådska med id-kontrollen: ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. Först efter att ha suttit ned och delat bröd, kött och vin med sin värd får Telemachos presentera sig och sitt ärende. När Odysseus, skeppsbruten, kommer till fajakerna och hittas halvnaken på stranden av kungadottern Nausikaa sker samma sak. När jag läste de här passagerna var rapporteringen kring flyktingkatastrofen i Medelhavet som mest intensiv. Samma hav, samma värld, ett annat samhälle. Just om denna så kallade xenía, den närmast religiöst iakttagna gästvänskapen hos grekerna, skrev jag då också några rader om i en essä för OBS i P1.

Äter man även i Iliaden? Vi har inte sett till några måltidsreferenser än i texten. Kanske är det med detta krigets epos lite som i dagens actionfilmer där huvudpersonerna aldrig behöver äta frukost eller gå på toaletten. Kanske är kriget själva motsatsen till måltiden. Jag toppar Idas matlåda med nötter och några bitar ost för den rätta arkaiska touchen och beger mig mot Humanisten.

27901639_1742734029080914_1269576446_o

Lektion 3 (Ida). Hemfärd

Problemet med Homeros är att det tar så lång tid att komma hem. Vid åtta slutar lektionen och hemma är jag inte förrän två och en halv timma senare. Tisdagsaftnar är banarbetestid och precis när jag slumrat till vid Stora Höga är det dags att byta färdmedel. Från varmt och skönt tåg tvingas vi resenärer över till en kall buss, som vinglar hemåt i den vindpinade natten som vore det i en enkel farkost på ett stormigt hav. En efter en försvinner mina medpassagerare. Ensam stiger jag av bussen vid Uddevalla Central. Ingen hämtar mig och och väl i huset möts jag av odiskade tallrikar på hög. Har familjen haft fest eller?¹

Under den långa vägen hem har jag sällskap av bilderna från kvällens lektion. Student V, som är trummis och taktfast stampar fram rytmen i hexametern. Student O som förtjust berättar om en nytt verk om Homeros triljoner obegripliga partiklar. Student C som troligen har ännu längre än jag att resa, för hon är med via nätet. Vi hör hennes röst när hon översätter genom Karins dator, och vi undrar hur hon ser ut och var hon sitter, Anna, som läst på och elegant seglar fram genom hexametern; hon får ihop översättningen av några partier också. Karin, som leder oss genom det arkaiska språkets otaliga knepigheter och om och om återkommer till hur trevligt hon har det på denna kurs. Bortom universitetets ständiga krav på genomströmning och resultatsredovisningar finns här i vår tisdagsidyll en bild av det riktiga universitetet, ett där man på djupet lär sig eviga saker, tillsammans diskuterar och analyserar, och inte minst, ett där man har det roligt.

Men det är inte bara jag som pendlar. Mitt homeriska tillstånd gör det också. Under veckan har jag börjat repetera den grekiska grammatiken. Det är lätt som en plätt: grafomen tên epistolên, vi skriver ett brev, ho chronos feugei, tiden flyr, hê nikê timên ferei, segern bringar ära. Jag minns, jag kan, det skall gå detta, det är såå roligt. Grekiska är da thing, alltså. Jag förhör min familj. Alla måste kunna detta! (De tröttnar rätt snart)

På UB några timmer före lektionen slänger jag mig entusiastiskt över dagens läsning. Nu när jag kommer ihåg hur man böjer lyô och hippos och att långt a bevaras efter epsilon, iota och ro kommer allt att gå galant. Min hybris når ikapp mig redan i första versen. Karins ordlista, min livlina, fattas för en stor del av dagens text och jag försöker förstå alla dessa ord och böjningar genom Perseus, som ett är fantastiskt nätverktyg där man kan klicka på orden i Iliaden och få fram deras betydelser. Jättebra, som sagt, men helt utmattande. Alla ordförklaringar ser ut ungefär så här. Vad betyder πίμπλαντ’? Svar:

Skärmavbild 2018-02-10 kl. 14.01.19

Jag vill inte veta alla former som finns av verbet πίμπλêμι. Det är för svårt, för mycket, för snart. Dessa μι-verb, jag har inte hittat tillbaka till dem ännu. Just nu vill jag bara veta vilken tempusform πίμπλαντ’ är och vad det betyder. Kanske är det egentligen lätt, en passiv aktiv form i tredje person pluralis? Fyllas, av fylla. OK. Också kul att något som låter om “pimpla” betyder “fylla”. Det kan man ju komma ihåg. Här är det Agamemnons mellangärde som fylls av svart blod, eftersom han är minst lika vred som Akilles.

Ett par versrader med klick i Perseus och mattheten sätter in. Jag inser att jag varit igång sedan halv sju i morse, jag är hungrig och matstället är stängt. Anna räddar mig. En låda med banan och ost placeras framför mig och mina desperata anteckningar. Utan Anna hade jag nog inte överlevt kvällen. Och nu vet jag vad πίμπλêμι betyder.

 

IMG_5788
Desperation på UB

På lektionen återvänder lusten. Ett ord i sänder. Hålla fast vid det man känner igen. , det är lätt. Geras, skänken, krigsbytet, hedersgåvan, det som kvinnorna Chryseis och Briseis reduceras till. Agamemnon som bittert klagar över att han utan Chryseis blir a-gerastos, utan byte. Häftigt med det lilla a-et som prefix som ju indikerar motsats, icke-, o-, och här betyder utan. Agoreueis, du pratar inför folket, av agora, torg. Och de stående epiteten: den snabbfotade Akilles, de benskensklädda akajerna, den vitarmade Hera. Det påstås att de tillkom för att stödja minnet i det muntliga framträdandet; jag börjar misstänka att deras huvudsakliga syfte är att underlätta för den desperata studentens inlärning. Jag tror att jag skall strunta i det utmattande klickandet i Perseus och hålla mig till orden. Efter hand känner man ju igen dem. Vips kan man läsa Iliaden. Och vips är man hemma igen.

___________________

1, Detta stycke är, liksom jag, något homerifierat (min man hämtade mig).