Lektion 2 (Anna). Versen

Förra året bestämde jag mig för att läsa om Odysséen (i Svenska Akademiens nyutgåva av Erland Lagerlöfs hundra år gamla översättning). Jag blev helt uppslukad. För varje nytt kapitel undrade jag hur det skulle gå för Odysseus, fast jag mycket väl kände till hela historien och verkligen visste hur det skulle gå: han skulle klara sig undan alla faror längs färdvägen och till sist komma hem till Ithaka. Men det som fångade mig till och med mer än intrigen var versen. Jag insåg till min förvåning att jag inte kunde läsa texten på vanligt sätt, och låta ögat snabbt och ljudlöst löpa över raderna. Istället var jag tvungen att läsa långsamt, versrad för versrad, och höra varje ord ljuda tyst i huvudet i en oändlig följd av suggestiva hexametrar. Versfötterna – daktylerna och spondéerna – bar inte bara rytmen, utan också förståelsen. Det gick inte att slarva sig igenom, och inte att läsa fort. Hexametern fyllde mig inombords och vaggade mig fram genom texten som vågor (eller ”havets väldiga ryggar”, som de kallas i Odysséen).

Som modest målsättning inför vår Homeros-lektion nummer två bestämde jag mig för att först och främst ta ut versmåttet i det avsnitt vi skulle läsa. Att skandera hexameter på latin är något jag själv tycker att jag är ovanligt bra på, och också något av det roligaste med att läsa latinsk poesi. Men grekiskan betedde sig annorlunda. Fler diftonger, fler vokalmöten, fler konsonanter som bestod av två olika ljud – allt detta gjorde att det var oväntat svårt att dela in stavelserna i långa och korta. Jag förberedde mig ändå så gott jag kunde. Även om verbformer och substantivändelser fortfarande inte ville falla på plats kunde jag åtminstone läsa orden i rätt rytm, och frambringa en ström av ljud som jag visste innehöll mening, men inte vilken. När jag gick till lektionen på kvällen hängde fullmånen över Humanisten. Under den ska vi sitta och läsa Homeros, tänkte jag.

Som Karin lovat slapp Ida och jag översätta, men vi rodde i alla fall i land med att skandera kortare partier, och Ida lyckades till allmän förtjusning uttala det osannolika ordet πολυφλοίσβοιο (polyfloisboio), ett stående epitet till havet, med betydelsen ”mångbrusande” (och troligen ljudhärmande). När Apollon dök upp i texten och hans pestbringande pilar rasslade i kogret var ordet för detta ἔκλαγξαν (eklangxan), ett verb som också – enligt den kommentar som Karin konsulterade – kunde betyda ljuda och ropa, men ibland även betecknade tranors läten. Eklangxan. Att få sitta i en upplyst lektionssal medan mörkret föll utanför fönstret, och uppehålla sig vid ett ord i taget, nyanser, små betydelseskillnader som forntida filologer med oändligt gott om tid skrivit oändligt många artiklar om, samtidigt som förståelsen av orden fortfarande låg oändligt långt borta, någonstans vid horisonten, trots att ljudet av dem ljöd och ljöd när vi läste… Jag känner ofta att jag inte riktigt identifierar mig med yrkesrollen som filolog, det vill säga en som älskar grammatik och syntax och noggrant polerade textutgåvor, men nu var det plötsligt bortom allt tvivel att jag faktiskt var filolog i ordets bokstavliga bemärkelse: en som älskar ord.

Efter lektionen gick Ida och jag hem till mig och åt middag. David hade ställt fram vin och ost och medan vi intog denna ganska homeriska måltid (cyklopen i Odysséen är ju faktiskt yrkesverksam som herde och ostproducent) fortsatte vi prata om grekiskan och övade oss på att säga πολυφλοίσβοιο och repetera alla stående epitet som dykt upp i texten: den snabbfotade Achilles, den skönhårade Leto, de välbenskenade achajerna, den fjärrskjutande Apollon, den vitarmade Hera. När jag följt Ida till gästlägenheten och gick tillbaka till vår port lyste månen fortfarande högt på den mörka himlen. Jag tänkte på Apollon och hur han i sin vrede beskrevs ”gå fram liksom natten” i textstycket vi nyss läst. Några fåglar ropade plötsligt, flygande över hustaken. Var det så Apollons pilar lät? Eklangxan.

 

Lektion 2 (Ida). Bä (βῆ)

I tisdags hade vi lektion två. Så här var det, tror jag (Ida):

Lättast: βῆ. Uttalas bä. Betyder ”han gick” och är en lång stavelse, som man därför vet skall betonas om man skanderar. Eller ja, lätt och lätt. Enligt vår lärare Karin är det aorist av baino (βαίνω) i tredje person singularis. Och baino minns vi nästan, eller vi kommer i varje fall ihåg att vi tidigare kunnat det, eftersom ordet finns i Xenofons Anabasis, som betyder uppgång eller uppmarsch. Men nej, säger student O, som kan allt om sanskrit och det indoeuropeiska, det kommer inte från baino utan från ett annat ord, som jag nu glömt vilket. Det blir för mycket. Vi får gå på frökens linje. Bä som aorist av βαίνω.

Roligast: πολυφλοίσβοιο. Det står i genitiv för att det hör ihop med θαλάσσης, havets. Πολυφλοίσβοιο betyder ungefär högljudande, och det är gamlingen Chryses, som går längs det rytande havets strand παρὰ θῖνα πολυφλοίσβοιο θαλάσσης. Det skall vara onomatopoetiskt, polyfloisboio och jag försöker föreställa mig hur det dånar och stormar i själva ordet, men när man uttalar det låter det mångfladdrigt snarare än mäktigt larmande. I Odysséen är havet vinrött, i Iliaden polyflojsbojs.

IMG_5665

Konstigast: Att Apollon kallas Smintheus, som kommer från ordet mus. Det är en sådan sak man inte ser när man hastar igenom den översatta texten, men som plötsligt står där och ser märkligt ut i lektionssalens långsamt framtalade grekiska. Varför mus? Fanns det en staty av Apollon trampandes på en mus i staden Chryse? (Den gamle prästen heter Chryses, hans dotter Chryseis och ja, de kommer från Chryse). Musen här är underlig och vi skrattar åt den och dess många tolkningar.  Student O har läst att det fanns en nordgrekisk festival där Apollo hyllades för att han avvärjde fältmöss. Men läser man hela passagen igen inser man att Apollon och hans epitet inte är det minsta lustigt. Det är fasansfullt. Guden, hotfull och liknande natten, skickar med sina rasslande pilar pest, hämnd, död och skräck: på alla håll ses akajernas likbål brinna.

Snällast: David, som ordnat mat och dryck till den homeriska kvällskomsten. När vi genomfört vår Anabasis till Teknologgatan får vi ost, vin, bröd och kål. Och när vi grundligt stillat vår lust att äta och dricka kommer orden åter: κῆρ, i sitt hjärta, κλαγγὴ, klang, κνίση, offerrök. Och polyfloisboio förstås. Vi säger det om och om igen och skrattar lika mycket varje gång. Polyfloisboio, polyfloisboio, polyfloisboio. David lämnar bordet och jag förstår honom.

Anna följer mig till gästrummet. När jag skall somna räknar jag inte får. Men jag tänker om och om igen: bä (βῆ).

 

 

Lektion 1 (Ida). Dualis

I somras satt jag på en strand i Grekland och läste Odysséen och undrade hur man gör för att komma hem. Eposet handlar ju om herr O som kommer hem, fast sedan åker han bort igen, direkt efteråt. Det är lite konstigt, tycker jag. Att han måste bort igen så fort han kommit hem. Jag har tänkt att skriva en bok någon gång som skall heta Hemkomst, eller Nostos, som är det grekiska ordet. För jag undrar mycket varför Grekland är det enda stället jag känner mig helt hemma på, och inte, som herr O, vill lämna igen.

27393948_1728944977126486_566355902_o

I mitt huvud finns också grekiskan. Den som jag inte pluggat sedan 1980-talet, i Lund, då vi läste i Ponténs lärobok om hur tiden är människans lärare. Vi läste Xenofon och Platon också, och jag tentade för Stig Y. Rudberg, och jag minns att jag fnissade varje gång jag ringde på hans rum och lampan lyste ”Stig in”. Inte har jag glömt allt om hur man gick parasanger och sjöng pajaner, och nog kan jag rätt kvickt identifiera kasus och satsdelar och sånt. Men verbformerna? Aoristen, den som enligt en lärare i Lund i grunden förändrar ens liv?! Nä, den är både hopplöst svår och bortglömd.

Karin börjar lektionen med att gå igenom den homeriska frågan. Jag bryr mig egentligen väldigt mycket om den homeriska frågan och muntlig tradition och sådant, men inte nu. Just nu vill jag bara komma till orden. De två yngre studenterna mitt emot Anna och mig kan alla ord, och de har många etymologiska ordböcker både framför sig och inne i sina huvuden. Orden! I begynnelsen var Vreden. Jag inser nu att adjektivet oulomenēn hör ihop med vreden, mēnin (i ackusativ), och att vreden inte bara sänder tusende kval, som i de svenska översättningarna, utan att själva vreden i sig är fördärvlig. Sex ord in i  första sången av Iliaden har jag faktiskt lärt mig en sak. Aoristen får komma tillbaka efter hand.

Grälet mellan Agamemnon, som är Atrid och härskare över människorna (ἄναξ ἀνδρῶν) och Akilles, som är ädel, beskrivs i dualis, tvåtal. Det är ju hopplöst för oss som glömt det mesta, fast ändå fint. Att verbformerna och pronomina pekar ut bara dem. Bara de två. Jag tänker att själv begreppet dualis säger något om Anna och mig och den här bloggen och försöket att komma tillbaka till det grekiskan. Inte för att vi bär på någon vrede, utan för att vi gör detta tillsammans, i dualis.

 

 

Lektion 1 (Anna). Havet

Iliaden

Det har något med havet att göra.

Jag har aldrig gillat att bada, och mina mardrömmar handlar nästan alltid om båtar som går under och stormande vågor. Ändå är jag uppvuxen nära havet, i Helsingborg, där diset över vattnet på somrarna får det att likna Medelhavet.

Ida däremot badar alltid och överallt. Nu har hon till och med börjat vinterbada, säger hon. Jag har inte varit i Grekland sedan jag var liten. Ida var där så sent som i somras. Men så drömde jag en natt att Ida och jag badade från en liten båt mitt i Medelhavet. Jag hoppade i utan att vara rädd och såg ända ner till bottnen i det skimrande vattnet. Det kunde bara betyda en sak. Det var dags att börja läsa grekiska igen.

Så fast jag inte hinner, inte orkar och precis kommer från egen undervisning i latinsk poesi sitter jag nu här, bredvid Ida, i ett litet lektionsrum på plan 6. Ida har skrivit ut en massa dokument som ligger utbredda över bordet. Jag har bara hunnit göra en utskrift: första sidan i Iliaden. Den, ett glas vatten och en penna har jag framför mig. Och jag har inte haft tid att förbereda mig överhuvudtaget. Sidan är helt blank utom de vackra grekiska bokstäverna som bildar sina kryptiska versrader. Men Karin, vår lärare, har lovat att vi inte behöver översätta om vi inte vill. Hon vet att vi är här på hemligt uppdrag: att äntligen komma hem till grekiskan precis som Odysseus till slut kom hem till Ithaka. Men vägen kommer att bli lång, längre än vi någonsin trott. Det känns som om inte en enda verbform och inte en enda kasusändelse finns kvar i minnesbanken sedan jag läste grundkursen i grekiska för nästan tjugo år sedan.

Ja, nu sitter vi verkligen här, och nu läser vi första raden i Iliaden. Den kan vi åtminstone översätta. Den kan vi utantill. Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Achilleus. Men sedan tar det stopp. Vi förlorar oss i former och drunknar i vår egen okunskap. Resten av lektionen lyssnar vi på de andra studenternas översättningar. Men när jag kommer hem och uppgivet tittar på textsidan igen träder ett ord fram och blir tydligt: ἔχοντες (echontes). ”Presens particip plural, de har” säger jag plötsligt för mig själv. Formen har stigit upp från minnets havsbotten som en klar bubbla. Tänk om det finns fler former där nere som väntar på mig.