Kategori: Lektion 4

Ungefär samtidigt som jag för mig själv formulerat att det enda jag just nu vill är att bokstavera mig fram genom Iliaden varje tisdagskväll i vintermörkret, inser jag med lika förfärande kraft att ett möte i bostadsrättsföreningen är inbokat just kommande tisdagskväll. Lektionen börjar klockan 18. Mötet klockan 18.30. Om jag skyndade mig skulle jag hinna från universitetet till styrelsemötet på tio minuter. Då skulle jag kunna vara med på lektionen i åtminstone tjugo minuter. Och jag var helt enkelt tvungen att vara med, eftersom vi skulle börja med vers 206, där Athenas epitet γλαυκῶπις (glaukopis) introduceras.

Redan i slutet av förra lektionen hade Athena gjort sitt inträde i Iliaden, enligt samma modell som alltid när de gudomliga tar sig ner från Olympen: en jordisk situation kräver ett omedelbart avgörande, som tvingar gudarna att ta mänsklig gestalt, ibland som sig själva, ibland i förklädnad. I Odysséen framträder Athena oftast förklädd, men här uppträder hon som sig själv. Akilles har just dragit sitt svärd mot Agamemnon, men då står Athena plötsligt bakom honom och drar honom beslutsamt i håret (som för övrigt beskrivs som ξανθός, xanthos = gyllene, ljust) för att hindra honom. Akilles vänder sig om och känner genast igen henne: för hennes ögon ”lyste förskräckligt”. Och så, några rader längre fram, får hon sitt epitet ”glaukopis”. Det här ordet har genererat nästan lika många översättningsförslag som Odysseus’ epitet ”polytropos” (ett ord som fått förnyad uppmärksamhet genom Emily Wilsons nyöversättning av Odysséen). En vanlig tolkning är ”uggleögd” – uggla kan nämligen heta γλαύξ (glaux) på grekiska. Men det hela kompliceras av att γλαυκός (glaukos) också kan betyda glänsande och glimmande, och användas om till exempel havet. Först ”senare”, enligt det grekiska lexikonet Liddell-Scott-Jones, får ordet sin vaga betydelse av blå, grön, blågrå – förmodligen just med hänvisning till havet – och kan tydligen appliceras på allt från druvor till oliver och vinlöv.

Ugglan som symbol förknippas traditionellt med Athena, men ugglor förekommer inte i Iliaden eller Odysséen, skriver Simon Pulleyn, som är författaren till en omfattande Iliad-kommentar som vi använder på lektionerna. Men han håller ändå på uggleteorin. Varför det? ”I favour the view that Athena is like an owl, just as Hera is like a cow”, skriver han. Men varför skulle förekomsten av ett djur bevisa ett annat? Filologen i mig revolterar mot denna bevisföring. Och intressant nog finns det också ett latinskt ord som beskriver Athenas ögon: i De Natura Deorum (”Om gudarnas natur”) skriver Cicero om att Minerva (Athena på latin) har ”caesios oculos” medan Neptunus, havsguden, har ”caeruleos oculos”. Caeruleus betyder havsblå eller havsgrön och är en färg som ofta appliceras på havsvarelser. Men också här verkar det som om tolkningen av vad ”caesius” betyder med samma tveksamma  argumentation utgår ifrån att det måste vara en färg, eftersom ”caeruleus” är det. Och ändå, visar det sig, kan etymologin hos ”caesius” ledas tillbaka till latinets ”caedo”, ett verb som betyder ”skära”. Saken är ju klar, tycker jag: Athenas ögon är skarpa, glänsande och skrämmande, men färgen på dem har ingenting med epitetet att göra. Jag tänker på hur skarpt glittrande ett grekiskt hav kan vara och hur ögonen bländas av blänket. Så var det för Akilles att se in i Athenas ögon! Jag bespetsar mig på att föra fram min teori på lektionen.

Precis som jag misstänkt hinner vi knappt börja förrän jag måste gå. Jag refererar i ilfart min läsning av Cicero-citatet, levererar min åsikt i färgfrågan, och så packar jag ihop mina papper och rusar iväg. När jag smiter ut genom dörren hör jag diskussionen ta sin början: ”Men har inte ugglor bruna ögon?” ”Nej, gula!” Medan jag halkar fram över de isiga gatorna på väg hemåt framstår just den korta dialogen som själva symbolen för hur humanistisk kunskap kan leda vart som helst och att inga frågor är för ovidkommande när det gäller att gå på djupet med en nästan tretusen år gammal text.

Jag kom för sent till styrelsemötet.

Så dök hon upp, den uggleögda gudinnan Athena (θεὰ γλαυκῶπις Ἀθήνη). Akilles verkar mest irriterad: “Vad gör du här nu igen”? utropar han, och forskningen undrar vad han menar med igen. De har ju inte träffats tidigare i vår Iliad. Och visserligen är Akilles son till en gudinna, men säger man verkligen så till Athena, som kommer för att hjälpa till? – “Du här igen! Varför då?” Det verkar lite väl hybrisartat, tycker jag.

Homeros (eller vem det nu är som satt ihop eposet) fortsätter: “Honom svarade strax den uggleöga Athena”. Men vad betyder egentligen γλαυκῶπις? Kommer ordet från γλαῦξ, uggla, eller har det med γλαυκὀς, ett adjektiv som har med en färg, att göra? Och vilken färg? Enligt vår kommentar, som hänvisar till P. G. Maxwell-Stuarts Studies in Greek Colour Terminology, 1981 (som nu känns som ett måste i varje homeriskt hem) skall det betyda “klarblå”. Andra talar om “skinande”, “glimrande” eller “grå/blå”. Glaukom, alltså grön starr, skall också stamma från γλαυκὀς, i betydelsen blå-grön. Anna, som fattat kärlek till det grekiska havet, lutar åt att Athena har havsblå ögon , men jag kan inte släppa ugglan. De hänger ju så tätt samman i klassisk tid, Athena och hennes uggla.

– “Har ugglor verkligen blå ögon?” frågar jag, just som Anna måste lämna lektionen för att gå på ett möte. – “Nej, de är gula”, svarar student O, som kan allt. “Gula? Jag trodde de var bruna”, säger jag, och tänker helt utan rimlighet på Ugglan Helge i Från A till Ö. Nu vill jag inte att Athena skall ha gula ögon, för det låter inte alls gudinnestiligt. Blå tror jag inte heller på. Nä, stiliga, stora och kloka ögon, bestämmer jag mig för att γλαυκῶπις måste betyda. Gudinnan Hera beskrivs ju förresten som βοῶπις, “koögd” och det har man minsann alltid fått lära sig skall tolkas som att hon har stora, vackra, bruna ögon. Och har man en gång lärt sig att det är så, då är det så.

Jag brukar inte tänka på ugglor, men nu börjar jag plötsligt se dem överallt. Det är som när man väntar barn och världen plötsligt svämmar över att gravida magar. Eller när man just fått barn och alla ens medmänniskor från en dag till nästa utrustats med barnvagnar. Sedan när man inte är gravid och inte har småbarn längre så försvinner de, magarna och barnvagnarna. Det hela är mycket mystiskt. Men nu, alltså – ugglor! Ugglor på foton, artiklar om ugglor, ugglor i mossen. Picasso tyckte om ugglor, det finns 150 arter av ugglor, ugglor har tre ögonlock – ett för att blinka, ett för att sova och ett för att rengöra ögat – min pappa påminner mig om att ugglor ju har mycket bra nattsyn (har Athena också det?). Nästa gång jag hör en uggla hoa kommer jag, övertygad om att det är Athena, utropa: “Du här igen! Varför då?”