Jag är i Brasilien. Närmare bestämt i Rio de Janeiro. Eller rättare sagt, när jag skriver detta är jag hemma i Uddevalla igen, men jag låtsas vara tillbaka i Rio för att kunna skriva om lektion 7, som jag visserligen helt missade, men som ändå var en dag med homeriska händelser. Jag hade nu planerat för att delta via nätet, både under lektion 6, från Sao Paolo, och denna dag, från Rio, och till och med packat med Karins gloslistor. Jag var så förtjust i själva tanken – att utslängd på amazonernas kontinent koppla upp sig för att skandera Iliaden, det vore ju übercoolt, helt enkelt.
Men livet tyckte att det var en dum idé att läsa Homeros i Rio. Livet tyckte att det var bättre att passa på att se staden. Livet tyckte också att det vore taskigt mot min kollega, vän och resesällskap P att säga ajöss i två timmar på grund av Akilles vrede. Så, där i regnet, när jag strosade genom klostret Sao Bento, lyssnade på gudstjänstens sång och betraktade guldets överdåd, skrev jag till Karin: Nej, det går inte, kan inte lämna min kollega i sticket. Rio nu, Homeros senare.
Jag var en uselt påläst Rioresenär. Det var så stressigt med allt innan jag kom iväg till Brasilien att jag bara damp ner i Rio utan någon koll på så mycket mer än att där finns en sockertopp och en Jesusstaty. Men min kollega P hade skrivit ut en liten rutt med stilig arkitektur och med den i handen irrade vi runt bland hippiemarknader, färgglada trappor (Selaron), välkänt café i kolonial stil (Columbo), Mayainspirerad katedral, sagda toppar (Socker- och Jesusförsedd) och en och annan Caipirinha (mycket stark drink). Häftigast av allt var nog ändå den kungliga läsesalen, 1800-tals biblioteket med den största samlingen av portugisiskt litteratur utanför Portugal. Denna gotiskinspirerade bokkatedral har röstats fram som ett av världens vackraste. Man förstår varför. Inga moderna bollhav, inga internetcafé i sikte. Bara riktiga böcker, riktiga hyllor, riktiga trappor och riktiga skyltar. Men heller ingen relik – många satt där och arbetade. Det tyckte jag om.
Havet vill man alltid till, var man än är, och i Rio bär alla vägar till Copacabana och Ipanema. Här joggas det, tränas, visas muskler, spelas fotboll, surfas, äts och badas. Bada! Vi måste ju bada! Nu skall man vara väldigt försiktig med badandet på Copacabana. Här finns massa lömska underströmmar som kan dra ut den starkaste simmare i djupet. Någonstans i mitt inre ekar pappas röst när jag åkte hemifrån: Akta dig för vågorna på Copacabana; de är livsfarliga! (det var samtidigt som han berättade om en konferensdeltagare som gick ut och promenerade i Rio och aldrig kom tillbaka; ni vet, sånt där man vill veta precis innan man stänger resväskan).
Bäst (om man inte älskar att surfa) är att bada i norra eller södra ändan av Copacabana där vågorna är mildare. Men på grund av diverse färgglada inköp längs stranden hade vi hamnat mitt på ungefär. Inget att göra, i havet skall man, detta är Copacabana, once in a lifetime, och dessutom simmade faktiskt Odysseus i dagar och nätter genom stormande hav innan han spolades i land på Fajakernas ö.
Vi turas om att passa ägodelarna. Jag slänger mig i böljan. Ha, nästan inga vågor alls. Jag skuttar lätt som en fjäder över de vita kammarna. Detta är livet! Konferensen, arbetsstressen, allt sköljs av mig. Jag älskar ju havet, det är mitt element, en gång skall jag liksom lord Byron minsann simma över Hellesponten, jag har till och med köpt en våtdräkt och börjat träna hemma i Bjursjön. Och detta är Atlanten! Thalatta, thalatta!
Ett ögonblicks oaktsamhet, en sekunds avslappning och en stor dos hybris (ὕβρις). En jätteväg från ingenstans tornar upp sig över mig. Den välter mig omkull, jag snurrar runt och har ingen aning om vad om är upp och ned. Stranden är där någonstans, eller är det himlen? Det hela är mycket obehagligt (+ hoppas att mamma och pappa inte läser detta – jag var faktiskt i princip försiktig). Tilltufsad staplar jag i land. Var är jag? Rio? Bjursjön? Ithaka?
Någon vinkar till mig. Det är min kollega P – Penelope Davies från Austin, Texas.
Penelope väntar på mig på stranden, och nu jag är hemma igen.
Från Alpha till Ithaka 