Lektion 1 (Anna). Havet

Det har något med havet att göra.

Jag har aldrig gillat att bada, och mina mardrömmar handlar nästan alltid om båtar som går under och stormande vågor. Ändå är jag uppvuxen nära havet, i Helsingborg, där diset över vattnet på somrarna får det att likna Medelhavet.

Ida däremot badar alltid och överallt. Nu har hon till och med börjat vinterbada, säger hon. Jag har inte varit i Grekland sedan jag var liten. Ida var där så sent som i somras. Men så drömde jag en natt att Ida och jag badade från en liten båt mitt i Medelhavet. Jag hoppade i utan att vara rädd och såg ända ner till bottnen i det skimrande vattnet. Det kunde bara betyda en sak. Det var dags att börja läsa grekiska igen.

Så fast jag inte hinner, inte orkar och precis kommer från egen undervisning i latinsk poesi sitter jag nu här, bredvid Ida, i ett litet lektionsrum på plan 6. Ida har skrivit ut en massa dokument som ligger utbredda över bordet. Jag har bara hunnit göra en utskrift: första sidan i Iliaden. Den, ett glas vatten och en penna har jag framför mig. Och jag har inte haft tid att förbereda mig överhuvudtaget. Sidan är helt blank utom de vackra grekiska bokstäverna som bildar sina kryptiska versrader. Men Karin, vår lärare, har lovat att vi inte behöver översätta om vi inte vill. Hon vet att vi är här på hemligt uppdrag: att äntligen komma hem till grekiskan precis som Odysseus till slut kom hem till Ithaka. Men vägen kommer att bli lång, längre än vi någonsin trott. Det känns som om inte en enda verbform och inte en enda kasusändelse finns kvar i minnesbanken sedan jag läste grundkursen i grekiska för nästan tjugo år sedan.

Ja, nu sitter vi verkligen här, och nu läser vi första raden i Iliaden. Den kan vi åtminstone översätta. Den kan vi utantill. Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Achilleus. Men sedan tar det stopp. Vi förlorar oss i former och drunknar i vår egen okunskap. Resten av lektionen lyssnar vi på de andra studenternas översättningar. Men när jag kommer hem och uppgivet tittar på textsidan igen träder ett ord fram och blir tydligt: ἔχοντες (echontes). ”Presens particip plural, de har” säger jag plötsligt för mig själv. Formen har stigit upp från minnets havsbotten som en klar bubbla. Tänk om det finns fler former där nere som väntar på mig.